Södra Beirut står i lågor efter en israelisk attack mot Hizbollah.
Södra Beirut står i lågor efter en israelisk attack mot Hizbollah.

Världssamfundet sviker Libanon igen

Publicerad
Uppdaterad
När Israel för sex år sedan drog sig tillbaka från Libanon lovade FN att stödja den libanesiska regeringen och hindra Hizbollah från att upprätta en stat i staten. Men det misslyckades. Och nu verkar det som historien håller på att upprepa sig.
Det skriver MAGNUS NORELL, expert vid Totalförsvarets forskningsinstitut, som själv var inblandad i de processer som år 2000 ledde till att Israel lämnade Libanon.
Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Raketbeskjutningar

från libanesiskt territorium in i Israel, kidnappningar, eldstrider och israeliska motattacker. Tal om nödvändigheten av en kraftfull internationell insats, för att säkra freden. Vädjanden om eldupphör och farhågor för humanitära katastrofer. Så kan man kort beskriva läget strax före det israeliska uttåget från södra Libanon i maj 2000. Resultatet blev också FN-trupp, givarkonferenser och högtidliga tal om stöd för Libanons återuppbyggnad. Precis som nu med andra ord. Då, som nu, talades det om att den libanesiska regeringen måste få stöd och hjälp att återta kontrollen över sitt eget territorium i södra Libanon och att hindra Hizbollah från att upprätta en stat i staten. Lämpligt nog fanns det redan en FN-styrka i landet (United Nations Interim Force in Lebanon, UNIFIL, bildad 1978) med mandat att bland annat genomföra just det: Assist the Government of Lebanon in ensuing the return of its effective authority in the area" som texten löd (en text som fortfarande finns på UNIFIL:s hemsida).

I dag vet vi att det misslyckades

. Hizbollah kunde utan problem etablera sig i södra Libanon, trots FN:s närvaro. Att på allvar konfrontera Hizbollah var det aldrig tal om. Den libanesiska regeringen var redan då för svag för att själv kunna avväpna Hizbollahs milis. Då Hizbollahs ledning aldrig stuckit under stol med sitt motstånd mot fred med Israel överhuvudtaget, borde detta inte kommit som en överraskning. Eftersom jag, tillsammans med kollegan Magnus Ranstorp, var med i flera av de olika processer som föregick det israeliska återtåget, är det en smula spöklikt att nu återuppleva ett liknande scenario. Då, före maj 2000, stod det klart för både den israeliska och den libanesiska regeringen att en avväpning av Hizbollah, och en libanesisk regeringskontroll av södra Libanon var en nödvändighet för en långsiktig lösning. Lika klart var det att den libanesiska regeringen inte själv kunde klara detta. Trots dåliga erfarenheter av FN tog den israeliska regeringen en chans så föll orden att det internationella samfundet skulle göra sitt, speciellt som det redan fanns ett mandat och trupp på plats.

För den libanesiska regeringen

har det som kunde ha genomförts för sex år sedan i dag blivit mycket svårare, då Hizbollah har använt dessa år till att kraftigt bygga ut sin militära kapacitet, så till den grad att de i dag kan avgöra huruvida Libanon ska dras in i ett krig eller inte. Att det hände borde inte heller förvåna. Under åren har Hizbollah inte bara byggt upp sin militära och politiska kapacitet (Hizbollah har två ministrar i den libanesiska regeringen), utan också stärkt förbindelserna än mer med Syrien och Iran. Samtidigt har Hizbollah sett till att hålla konflikten med Israel vid liv, tillräckligt mycket för att försäkra sig om att någon fred aldrig kommer på tal, men aldrig så mycket att man skulle riskera sin politiska och militära position i Libanon.

Det korta krig

som nu utkämpats kom förmodligen som en överraskning för Hizbollah och det står klart att organisationen har lidit svårare förluster i både manskap och material än man vill erkänna. Oavsett, så lär de nuvarande politiska och diplomatiska turerna, om man får tro retoriken, snarare leda till en frysning av läget än en lösning; det nuvarande mandatet för UNIFIL ger, som sagt, redan en möjlighet att hjälpa den libanesiska regeringen. Den nya FN-resolutionen (1701) innehåller, till synes, mer tänder än den resolution (1559) som 2004 krävde att Hizbollah skulle avväpnas. Främst genom att kräva att området söder om Litanifloden ska demilitariseras och att den nya, betydligt större, styrkan (vad den nu kommer att kallas) ska få mandat att stoppa eventuella vapenleveranser till Hizbollah (från Syrien och Iran). Hizbollah är således försvagat men alls inte utslaget, och det räcker med någon raket över gränsen för att visa den nya internationella styrkans impotens.

För Israels del

finns det egentligen bara ett enda krav: att Libanon (lämpligen med FN:s hjälp) förhindrar beskjutning, attacker och kidnappningar över gränsen. Detta har Libanon (och FN) misslyckats med. Trots att Israel sedan år 2000 inte ockuperar någon del av Libanon (de så kallade Shebaa-området tillhör Syrien) har nya incidenter ständigt inträffat. När kollega Ranstorp och undertecknad var del i processen sist, framhöll både vi och företrädare för Israel och Libanon att ett tillbakadragande i sig inte skulle vara tillräckligt för att säkra en långsiktig fred. Utan ett avväpnat Hizbollah och ett slut på organisationens roll som en stat i staten i Libanon skulle det inte hjälpa.

Vidare kommer Libanons vacklande

och försiktigt återhämtande demokrati aldrig att bli tillräckligt stark med ett Hizbollah som med massiv hjälp har kvar sin milis som den enda organisation sedan inbördeskriget. Med stöd från Syrien och Iran (vars nukleära ambitioner är regionens verkliga strategiska utmaning) lär inget egentligen ändras. Det är detta scenario Hizbollahs ledning säkerligen räknar med. Skadan för Hizbollah av det kraftiga israeliska svaret på attacken i juli, samt FN-kravet på avväpning och demilitarisering kommer delvis att kunna motverkas av att den interna överenskommelsen med Libanons regering innebär att Hizbollah får behålla sina gömda vapen i södra Libanon, samt att frågan om vad som ska hända med de vapen man har i andra delar av Libanon, ska skjutas på en obestämd framtid.

Vidare har både Libanons

försvarsminister och arméchef sagt att det inte blir frågan om någon avväpning av Hizbollah; det vill säga stick i stäv med resolution 1701. En resolution som alltså redan innan den ens börjat implementeras har gjorts tämligen tandlös. Det är självfallet helt orealistiskt att tro att FN ska göra det som inte ens den libanesiska regeringen förmår eller vill. Skillnaden mellan att ha 2000 man (nuvarande storlek på UNIFIL) som inte löser sin uppgift och att ha 20 000 man som inte gör det, kommer främst att märkas hos skattebetalarna som ska stå för notan. Därmed är vi tillbaka på ruta ett. I ett flerårigt perspektiv står det alltmer klart att den politiska fars som nu utspelar sig från Bryssel till New York visar att det som sker i dag aldrig hade behövt hända om FN, EU och andra internationella aktörer inte hade svikit Libanon för sex år sedan. Om det var en långsiktig fred för Libanon som var målet var det naturligtvis en förutsättning att avväpna Hizbollah och stödja den libanesiska regeringen. MAGNUS NORELL

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag