Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Världen behöver en konservativ påve

Den omstridde kardinalen Josef Ratzinger är den hetaste kandidaten till att efterträda Johannes Paulus II.
Men genom att motarbeta befrielseteologin och uttala sig mot kvinnlig prästvigning framstår han för många som hopplöst konservativ.
Historikern YVONNE MARIA WERNER anser att Ratzinger är underskattad och förtalad, inte minst i Sverige. Hon skriver:
Ratzinger är, enligt min erfarenhet, inte bara en mycket vänlig, from, empatisk och djupt troende person utan han har dessutom humor.
I eftermiddag inleds konklaven, det vill säga den valprocedur som skall leda till att de 117 valberättigade kardinaler som församlats i Sixtinska kapellet utser en ny påve.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

FAKTA

Yvonne Maria Werner är docent i historia vid Lunds universitet och har skrivit ett flertal arbeten om modern katolicism.
Hon är själv katolik och har översatt ett av Ratzingers arbeten till svenska.
Boken har titeln Kallad till gemenskap.
Att förstå kyrkan idag.
(Catholica 1997).

I medier världen över framställs den bayerska kardinalen Josef Ratzinger som trolig efterträdare till Johannes Paulus II. Det är också han som i egenskap av kardinalskollegiets dekan skall leda konklaven. Ratzinger, som sedan 1981 är prefekt för troskongregationen, det kyrkliga ämbetsverk som har till uppgift att värna den katolska troslärans renhet, är en omstridd kardinal. Han är mycket uppskattad av konservativa katoliker, vilket framträder tydligt vid de halvoffentliga audienser han brukar ge varje torsdag då han firar mässa i kapellet på tyska kyrkogården i Vatikanen. Hit kommer katoliker som vill hälsa på och tala med kardinalen och som uppskattar hans teologiska hållning. Men för mer radikala katoliker framstår Ratzinger som arkitekten bakom den starka centralisering och teologiska disciplinering som vid sidan av ökad öppenhet och förstärkta ekumeniska insatser kommit att utmärka Johannes Paulus II :s pontifikat. Men att Ratzinger är en av den katolska världens kanske skarpaste teologer är de flesta bedömare ense om. Flera av hans böcker räknas som klassiker. Ratzinger föddes 1927 som tredje barnet i en tjänstemannafamilj i södra Bayern. I sin självbiografi från 1997 ger han en idyllisk bild av sin barndom. Föräldrarna tog, liksom huvuddelen av de kyrktrogna katolikerna i Tyskland, avstånd den framväxande nationalsocialistiska rörelsen. Den kristna tron var ett starkt sammanhållande band, och kyrkoårets högtider, den dagliga mässan och den gemensamma bönen spelade en central roll i familjelivet. Det som den unge Ratzinger fann mest fascinerande i den katolska tron var gudstjänsten och kyrkomusiken, ett intresse som han behållit till dags dato. Under skoltiden intresserade han sig särskilt för de klassiska språken, vilket satt tydliga spår i hans formuleringskonst. Han är en av de få kardinaler i vår tid som förmår uttrycka sig på klassiskt latin. Under kriget tvingades han tjänstgöra vid luftvärnet, och han undgick med knapp nöd enrollering i Waffens-SS. Hans envisa hävdande av att han kände sig kallad att bli präst blev hans räddning. I krigets slutskede undgick han med knapp nöd att bli skjuten som desertör, och några veckors amerikansk krigsfångenskap fick han också utstå. Men i juni 1945 kunde Ratzinger återvända hem igen. Ett halvår senare påbörjade han sina teologiska studier först vid ett prästseminarium och därefter vid den teologiska fakulteten i det krigshärjade München. Den hade varit nedlagd under den nationalsocialistiska tiden, men nu upprättats igen. Sommaren 1951 prästvigdes Ratzinger, och kort därefter disputerade han på en avhandling som väckte stor uppmärksamhet liksom också hans docentavhandling några år senare. 1957 utnämndes han till professor i teologi i Bonn. Han var då Tysklands yngste universitetsprofessor och blev snart universitetets kanske mest populära föreläsarna. På andra vatikankonciliet, det stora kyrkomöte som hölls i Rom mellan 1962 och 1965, var Ratzinger teologisk rådgivare åt ärkebiskopen av Köln. Han betraktades vid denna tid som en radikal teolog som inträdde för en reformering av teologin och de hierarkiska kyrkliga beslutsstrukturerna. Men utvecklingen efter konciliet, då hela det kyrkliga systemet råkade i gungning och hans erfarenheter av studentrevolten 1968, fick honom att växla position. Han var under några år professor vid det berömda universitetet i Tübingen, men teologiska konflikter fick honom att anta erbjudandet att flytta över till det nygrundade universitetet i Regensburg. Så var han åter tillbaka i sitt bayerska hemland, som han alltid känt sig så nära förbunden med och som satt en så omistlig prägel på hans teologiska tänkande. Ratzingers tid vid universitet i Regensburg blev kort. 1977 utsågs han av Paulus VI till biskop i ärkestiftet München-Freising och upphöjdes kort därefter till kardinal. Han skriver i memoarerna att han uppfattade det som ett offer att behöva lämna den akademiska banan och att han såg sin nya ställning som en tung börda. Som valspåk tog han mottot "sanningens medarbetare". Detta valspråk uttrycker ett program. Ratzinger ville medverka till att kyrkan mitt i en relativistisk värld skulle förbli en gemenskap där man frågade efter sanningen – sanningen sådan den kom till uttryck i den katolska kyrkans tro. Denna hållning har också karakteriserat hans tid som prefekt för troskongregationen. Han har med skärpa vänt sig mot tendenser att förväxla kyrklig reform med anpassning till den gängse tidsandan och att instrumentalisera den kyrkliga verksamheten för politiska syften och mål. Samtidigt betonar han betydelsen av kristna värdetraditioner för försvaret av mänskliga rättigheter. De skarpt kritiserade, disciplinära åtgärder som han vidtagit mot radikala teologer motiverar han med att alla som undervisar i kyrkans namn måste acceptera vissa ramar för det teologiska arbetet. Bland de mera omstridda åtgärderna märks inskridandet mot befrielseteologin och hans uttalanden mot prästvigning av kvinnor. Han har också vid upprepade tillfällen varnat för förhastade åtgärder i det ekumeniska arbetet för kristen enhet. Men framför allt betonar han lydnadens princip och bundenheten vid Guds vilja sådan den kommer till uttryck i kyrkans tro. Att värna denna tro är, menar Ratzinger, en påves främsta uppgift. Från en svensk horisont framstår Ratzinger som en hopplöst konservativ kyrkoman, och för många kanske det ligger nära till hands att koppla samman konservatism med rigorism, hårdhet och bristande empati. Men detta gäller i vart fall inte för Ratzinger, som jag träffat vid ett flertal tillfällen. Också jag brukar nämligen delta i de halvoffentliga audienserna i Vatikanen när jag är i Rom. Ratzinger är, enligt min erfarenhet, inte bara en mycket vänlig, from, empatisk och djupt troende person – utan han har dessutom humor. Och han tillhör inte, vilket ju brukar hävdas i svenska medier, inte Opus Dei.   YVONNE MARIA WERNER

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!