Varför teg SVT om Kubas dissidenter?

Publicerad
Uppdaterad
För sex år sedan sattes tre journalister på besök på Kuba i fängelse. Orsaken var att de hade kontakter med den kubanska demokratiska rörelsen.
Journalisten BIRGER THURESON var en av de tre gripna och han satt i lördags bänkad framför SVT:s temakväll om Castro. I dag skriver han om kämparna som SVT inte ville berätta om.
Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Förutom ett starkt intresse

för internationella frågor i allmänhet och Kubas politiska utveckling i synnerhet hade jag ett viktigt skäl att bänka mig framför tv-apparaten när Sveriges Television satsade en helkväll på Fidel Castro. Det stavas Adolfo Fernández Saintz. Den 29 augusti 2000 greps jag och två andra svenska journalister av den kubanska säkerhetspolisen, sedan vi under några semesterdagar i Havanna träffat oberoende kollegor som strävade efter att förmedla en mer nyanserad bild av Kuba än den av regimen anbefallda. De ville berätta vad de såg och hörde och informera om den kubanska vardagen på gott och ont i stället för att vara Castros entoniga megafoner. Det kändes som en heder att få möta dessa kollegor som tvingades till stora uppoffringar för att leva upp till de journalistiska ideal vi i Sverige tar så självklara. Och som bara vår egen slöhet och inkompetens förbjuder oss att följa. Inte ens trakasserier och förföljelser kunde hindra de oberoende kubanska journalisterna från att söka sanningen, och berätta den.

Några timmars umgänge

med dessa för regimen så misshangliga individer räckte, tyckte säkerhetspolisen. Nästa morgon väcktes vi av brutala bultanden på dörren till vårt härbärge och stuvades in i en minibuss för transport till en väl inhägnad byggnad, som visade sig rymma både lämpliga förhörsrum och obeskrivligt snuskiga fängelseceller under jord. Där hölls vi i tre dagar. Förhördes och förmanades. Varför bar vi oss inte åt som riktiga turister - solade och badade och struntade i regimkritiska röster? Varför träffade vi inte de riktiga journalisterna, de som arbetade för regeringskontrollerade medier? Och som tillhörde det kubanska journalistförbundet (ett medlemskap som innebär, att man lovar tjäna revolutionen). Efter tre dagar utvisades vi ur landet. Kubas utrikesminister Felipe Peréz Roque kallade till presskonferens och förklarade att vi var betalda av CIA. Att någon kunde vara engagerad i frågan om mänskliga rättigheter på Kuba utan att springa USA:s ärenden var inte en tanke som fick plats i utrikesministerns huvud. Sedan dess har jag försökt hålla kontakt med min vän Adolfo Fernándes Saintz, tolk och fri skribent. En from katolik som varit hög regeringstjänsteman, men som i likhet med många andra ansåg att Fidel Castro förrådde revolutionen, och som lämnade partiet. Och naturligtvis sparkades från sitt jobb.

Adolfo verkar i politiska kretsar

som vill främja en demokratisk process genom dialog med regeringen. Dessa människor sitter inte med armarna i kors och väntar på Fidel Castros död. De vill att han ska se dem, tala med dem, lyssna till dem. Under några dramatiska dygn i slutet av mars 2003, när alla tv-kameror parkerat i Irak, slog den kubanska regimen till mot dessa tålmodiga dissidenter. På kort tid greps 75 personer av säkerhetspolisen - oberoende journalister och andra demokratiförespråkare. Man vände upp och ner på deras hem, förnedrade och kränkte dem. De gripna dömdes i summariska rättegångar, som mest till 28 års fängelse. Adolfo var en av dem. En spenslig och klen man i övre medelåldern, vars brott var modet att yttra en annan mening än den totalitära regimens, dömdes till 15 år i fängelse. Han placerades i en trång och torftig cell i ett ruttet fängelse i Holguín, över 70 mil från hustru och dotter i Havanna. De får besöka honom var tredje månad. Dagarna innan SVT fyllde ett antal licensbetalda sändningstimmar med naiv revolutionsromantik och okritiska Castrohyllningar fick jag ett brev från Adolfos dotter, som numera är min sporadiska kontakt med familjen. Inga förändringar i sikte, skrev hon. Allt är som vanligt. Pappa är inspärrad, men vi håller fast vid vår tro på Gud. Och så tackade hon de vänner i Sverige, som tänker på dem.

Jag har inte svårt att förstå

den folkliga resning mot förtryck och förnedring som revolutionen på Kuba ursprungligen var. Och jag är starkt kritisk till den amerikanska Kubapolitiken. Bojkotten drabbar vanliga fattiga medborgare och ger Castro en chans att skylla alla sina ekonomiska misslyckanden på "den store Satan". Men revolutionen växlade in på diktaturens i stället för demokratins spår. Den totalitära kubanska kontrollstatens förakt för mänskliga fri- och rättigheter borde uppröra det internationella samfundet i långt högre grad än vad som sker.

SVT:s idé

med en temakväll om Kuba var inte dum. Men varför osynliggjordes dissidenterna, regimkritikerna, demokratiförespråkarna som förföljs och förnedras av den som gjordes till kvällens hjälte - Fidel Castro? Adolfo Fernándes Saintz har förvisso ingen tv i sin cell. Och om han hade en, så skulle SVT:s utbud inte ligga inom räckhåll. Men - djärva tanke - om Adolfo kunnat se och språkligt tillägna sig SVT:s temakväll om hans älskade hemland, så hade kanske inte hans tro på Gud rubbats. Frågan är dock om han kunnat behålla sin tro på den demokratiska omvärldens högtidliga deklarationer om att kampen för mänskliga rättigheter måste ges prioritet. BIRGER THURESON

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag