Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varför sviker samhället rattfylleristernas offer?

Trafikbrottsoffer får i dag sämre samhällsstöd än andra brottsoffer, skriver debattörerna.
Foto: SHUTTERSTOCK
Mats Sjöö.
Lars Olov Sjöström.

Borde det inte vara en självklarhet att trafikbrottsoffer ska få samma stöd som övriga brottsoffer? 

Det är hög tid att sätta fokus på rattfylleriets konsekvenser, skriver Mats Sjöö och Lars Olov Sjöström.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Varje år dödas 70-80 personer i trafiken på grund av alkohol- eller drogpåverkade förare. 2019 blev ett lite positivare undantag med ”endast” 53 omkomna i dessa olyckor. Vi vet också att mer är 1 000 skadas allvarligt av samma orsak. Så kan det inte få fortsätta. Ingen ska behöva dö eller skadas på grund av rattfylleri.

Det är hög tid att sätta fokus på rattfylleriets konsekvenser och på trafikens brottsoffer. En trafikolycka med ett brott, t ex rattfylleri, som bakomliggande orsak är att jämställa med att bli utsatt för brott som regleras i brottsbalken. Vid polisanmälan om brott är polisen, enligt förundersökningskungörelsen (13a §, 3 st.) skyldig att fråga om den brottsutsatta önskar kontakt med brottsofferstödjande verksamhet. Detta sker dock inte alltid när det gäller trafikbrottsoffer. Denna grupp får i dag sämre samhällsstöd än andra brottsoffer.

Många känner sig övergivna

Några exempel på rattfylleridrabbades erfarenheter:

De lämnar oss bara! Varför hade de inte en präst, diakon, eller bara en stödperson med sig?

Varför erbjöds inte vi en samtalskontakt/stödperson omedelbart?

Varför kontaktade inte sjukhuset oss för att få komma och titta på vår döda son?

Vår sons kläder tyckte man att vi skulle slänga: ”Det är inget att ha, de är blodiga och äckliga”.

Varför fick vi inte träffa läkaren som dödförklarade vår son?

Varför är allt så bråttom? Snabba frågor, snabba svar, t.ex. vår sons kläder tyckte man att vi skulle slänga: ”Det är inget att ha, de är blodiga och äckliga”.

De frågade också om vi hade önskemål om ett målsägarbiträde eller om de fick utse ett åt oss. Vi hade inte en aning om vad ett målsägarbiträde var och vilken funktion den skulle ha, inte heller varför vi skulle tilldelas en sån. Information, gärna skriftlig skulle ha besparat oss många frågetecken och funderingar över vad som menades med det och en del annan juridisk information som vi fick då samma kväll.

Styrks av en studie

En studie baserad på en enkätundersökning bland rattfylleridrabbade i samverkan mellan Umeå universitet och Göteborgs universitet visar att bara ett par procent av dem anser sig ha fått stöd från samhället efter att ha skadats eller förlorat närstående till följd av dessa trafikbrott (Lundälv & Sjöström 2014). 

Denna erfarenhet har också MADD Sweden, som är ett nätverk för människor som blivit drabbade av rattfylleri, när någon har dödats eller skadats av en rattfyllerist. Situationen är knappast bättre för personer som har utsatts för andra trafikbrott.

Tar kommunerna sitt ansvar?

Det finns i dag anledning att ifrågasätta om kommunerna tar det ansvar som lagstiftaren har pekat ut. Genom en ändring i socialtjänstlagen (2001:453) år 2001 förtydligades kommunernas/socialnämndernas ansvar för brottsoffer som behöver stöd och hjälp. I 5 kap. 11 § socialtjänstlagen föreskrivs att socialnämnden har som uppgift ”att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp”. 

Här läggs ett tydligt ansvar på socialnämnden att se till att det finns en fungerande hjälp från samhällets sida till dem som drabbats av ett brott. I förarbetena till bestämmelsen (prop. 2000/01:79 s. 36) understryks särskilt att ”även anhöriga till den som har utsatts för brott kan vara i behov av stöd och hjälp”.  

Egentligen en självklarhet

I dag måste de som är drabbade av rattfylleri eller av andra trafikbrott själva söka stöd hos t ex kyrkan eller kuratorn hos vårdcentralen. Många av de drabbade vet inte vart de ska vända sig. 

Borde det inte vara en självklarhet att trafikbrottsoffer ska få samma stöd som övriga brottsoffer? Vi tycker att detta är mycket märkligt och anser att justitiedepartementet snarast måste titta över denna fråga. 

MHF (Motorförarnas Helnykterhetsförbund) och MADD Sweden planerar en konferens i november där trafikens brottsoffer ska diskuteras. 


Av Mats Sjöö

Ordförande, MADD Sweden

Lars Olov Sjöström

Trafiksäkerhetschef, MHF