Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varför flyr staten sitt ansvar för skolorna?

Utbildningsminister Anna Ekström (S) på presskonferensen.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT
Maria Wiman, lärare.Foto: Meetingrid

Jag vet inte varför skolorna inte stängs. Jag vet inte vad som skiljer oss från Danmark och Norge.

Vi är många som behöver en fast hand från staten i dessa coronatider. Att enskilda huvudmän lämnas med beslut som kan få ödesdigra konsekvenser är en feg väg att gå, skriver läraren Maria Wiman.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Det tisslas och tasslas i korridorerna. Både Danmark och Norge stänger sina skolor på grund av coronaviruset. Regeringen förbjuder folksamlingar på över 500 personer. Eleverna konstaterar att de alla sitter trångt i matsalen och att på skolbussen står man så tätt att man knappt kan andas. I vanliga fall, på klassrumsgolvet, är jag auktoriteten med alla svar. Det är jag som står där tryggt och förmedlar kunskap. Nu är jag plötsligt mållös. Jag vet ingenting. 

I landet mellanmjölk är det svårt att fatta beslut, svårt att sticka ut hakan, svårt att trampa på tår. Därför står jag nu inför mina elever och rycker på axlarna. Jag vet inte varför skolan inte stänger. Jag vet inte vad som skiljer oss från Danmark och Norge. 

Vad pratar du om, Anna Ekström?

Och jag kan inte för mitt liv förstå vad Anna Ekström menade på presskonferensen 12 mars. Jag hör en massa ord. Jag hör att det kan bli aktuellt med helgskola. Jag hör att sommarlovet kan förkortas. Men det övergår mitt förstånd hur detta ska hjälpa mig att besvara mina elevers frågor. Varför stänger inte Sveriges skolor? Jag vet inte. 

Jag hör Anna Ekström säga att huvudmän får stänga skolor om de så önskar. Så alltså kan vi rent teoretiskt stänga Sveriges samtliga skolor men inte alldeles säkert, inte glasklart. Detta är plötsligt ett huvudmannabeslut, inte en åtgärd från statligt håll. Återigen denna velighet, rädslan för att höja rösten. Men detta är ett alldeles för tungt ansvar för enskilda huvudmän. I landet lagom blir det smärtsamt uppenbart att man hellre förskjuter ansvar än att markera riktning själv. 

För stort beslut för den enskilda skolan

Problemet nu är att vi behöver tydliga riktlinjer. Skolans huvudmän är inte smittskyddsexperter, inte ens i samråd med experter borde de tvingas fatta livsavgörande beslut. I vår kommunaliserade skola, i vårt splittrade skol-Sverige, ska alltså var och en av huvudmännen i våra 290 kommuner sitta på sin kammare och fatta medicinskt grundade beslut. Jag sliter mitt hår. Hör Ekström på riktigt inte hur orimligt detta är? 

I tider av dessa vill vi inte ha lamhet. Vi vill ha styrka, handlingskraft och mod. Vem törs sätta ner foten?

Jag har full respekt för att detta är ett svårt beslut att fatta. Världen är upp och ner och det är en ny situation för oss. Men i hårda tider krävs glasklara beslut, handfasta handlingsplaner och tydliga visioner. Att vackla lite mittemellan är en farlig väg att gå. Det blir förvirrande när man å ena sidan förbjuder högskoleprovet men å andra sidan inte anser att skolor ska stängas. Logiken haltar rejält.

Föräldrarna är oroliga

Sanningen är dessutom att för många är det nästintill omöjligt att bedriva skolverksamhet i dagsläget. Många elever är sjuka, många hålls hemma ändå, föräldrar är oroliga och vi lärare befinner oss i limbo. Vem vet om det blir någon skola i morgon? Vem vet om det blir distansundervisning? Nästa vecka? Eller om två veckor? Eller inte alls? De dubbla budskapen tär.

Extraordinära situationer kräver extraordinära beslut brukar man ju säga. Inget mittemellan. Inget lagom. Situationen som Sverige och världen befinner sig i just nu kräver just sådana tydliga direktiv. På samma sätt är jag skyldig att kunna ge mina elever svar. När vi säger hejdå för dagen vill jag att de ska veta vad som händer nästa dag, om de ska ta hem arbetsmaterial, om vi ska skiljas åt under en längre tid. Det kan jag inte i dagsläget. För jag vet inte. Och problemet är att ingen tycks veta. Ansvaret har hamnat överallt och ingenstans. Det är en osäkerhet som sätter sig i maggropen hos både lärare och elever. 

Landet lagom behöver en fast hand

I landet lagom är det otäckt att gå mot strömmen. Det är svårt att sticka upp näven i luften. Det är tryggare att ligga steget efter och iaktta försiktighet. Men vi är många som behöver en fast hand från staten nu. Att enskilda huvudmän lämnas med beslut som kan få ödesdigra konsekvenser är en feg väg att gå. 

I tider av dessa vill vi inte ha lamhet. Vi vill ha styrka, handlingskraft och mod. Vem törs sätta ner foten?

 

Av Maria Wiman

Lärare

Larmet: Brist på info om corona på andra språk