DEBATT. Den 11 juni presenterade regeringen en utredning i vilken man föreslår ett etableringsstopp för nya familjedaghem, då man säger sig ha upptäckt ”stora problem” i verksamheterna. Att förskolan däremot har brottats med stora problem att klara sitt uppdrag under de senaste 20 åren, är dock inte något som föranlett någon utredning. Bara under förra året saknades det förskollärare på 300 förskolor, samtidigt som flera förskolor hade personal som inte pratade svenska.
Bättre kontroll än förskolorna
Alliansregeringen införde barnomsorgspengen för att garantera att privata alternativ som förskola, pedagogisk omsorg i form av familjedaghem samt flerfamiljssystem, skulle få starta upp. Att starta pedagogisk omsorg kräver lika mycket pappersarbete och samma dokumentation som när privata förskolor ska starta sin verksamhet. Kontrollen är rigorös och noggrann. Den pedagogiska omsorgen kontrolleras också årligen, även med besök på plats. Resultatet redovisas sedan i ansvarig politisk nämnd, varje år.
Det är ju krisen i förskolan som borde stå högst upp på dagordningen. Det här är ingenting annat än negativ särbehandling av familjedaghemmen.
De kommunala förskolorna däremot har tillsyn av sin verksamhet med flera års mellanrum och den tillsynen utförs av Skolinspektionen. Pedagogisk omsorg har alltså en mycket mer frekvent tillsyn och uppföljning än de kommunala förskolorna.
Små barngrupper viktigt
För de barn som inte mår bra i förskolegrupper är pedagogisk omsorg med sina små barngrupper ett viktigt alternativ. Tittar man dessutom på vad små barn behöver utifrån forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi, så är det precis vad familjedaghemmen erbjuder, nämligen god omsorg, närhet, trygg anknytning och lärande genom vardagspedagogiken, i socialt samspel med en vuxen. I kommuner som mäter hur nöjda föräldrar är, både i förskoleverksamhet och pedagogisk omsorg, så brukar familjedaghemmen få högre betyg.
Redan år 2000 larmade Barnombudsmannen, BO, i sin årsrapport om att barngrupperna blivit större och att personaltätheten minskat. Något som lett till att personalen bara hann med de dagliga rutinerna och att de inte hann trösta eller stimulera barnen i deras utveckling. Sedan dess har larmen om krisen i förskolan duggat tätt och många olika uppror har startat som lyft problemen med stora barngrupper och få personal.
300 förskolor utan förskollärare
Hur kan vi sedan dessutom ha 300 förskolor som drivs runt utan förskollärare och samtidigt ha förskolor där personalen inte pratar svenska eller barnens modersmål, utan att regeringen vidtar några åtgärder?
I ljuset av krisen i förskolan är det extra anmärkningsvärt att regeringen nu utreder familjedaghemmen och diskuterar att införa ett etableringsstopp. Det är ju krisen i förskolan som borde stå högst upp på dagordningen. Det här är ingenting annat än negativ särbehandling av familjedaghemmen och det landar extra dåligt med tanke på att regeringen nu även utreder införandet av obligatorisk förskola från tre års ålder, för i första hand barn till nyanlända. Är tanken att vi snart bara ska ha en enda barnomsorgsmodell, förskola för alla barn, vare sig de mår bra av det eller inte?
Ökande psykisk ohälsa
Redan i dag kan vi se att vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn. Varför vet vi egentligen inte. Men det vi vet är att vi i Sverige, under de senaste 30 åren, inte utrett vilken effekt förskolan har på barn.
Om regeringen nu lider av utredningsiver, så kan de ju börja med att utreda förskolans effekt på barn. Sedan kan de utreda hur de ska lösa krisen i förskolan. Klart mycket bättre än att försöka begränsa valfriheten genom att försöka ta bort möjligheten för föräldrar att välja pedagogisk omsorg.
Av Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
