DEBATT. Sedan den islamistiska regimen tog makten i Iran 1979 riskerar alla som inte lyder ledningen sina liv. I regimens ögon är särskilt etniska och religiösa minoriteter samt kvinnor fiender.
Vissa har det särskilt svårt. Jag tänker främst på alla kvinnor som behandlas som andra klassens medborgare. De får inte klä sig som de vill eller bestämma över sin egen kropp. Gifta kvinnor kan endast erhålla pass om deras make godkänner utfärdandet.
Förtryck föder motstånd. I Iran finns de modigaste kvinnorna som jag känner till. Med risk för sina liv står de på barrikaderna och kräver sin frihet. Faktum är att aldrig tidigare har kvinnorna i Iran protesterat mot ayatollornas regim i så stor omfattning som nu. Till och med konservativa kvinnor i Iran har fått nog och tycker inte att staten ska bestämma över hur medborgarna ska klä sig.
Ung kvinna misshandlad till döds
Protesterna i Iran började efter att så kallade moralpoliser hade misshandlat den 22-åriga kurdiskan Mahsa Amini till döds. Polisen hävdar att Mahsa avled på grund av ett ”hjärtfel” men jag tror inte på det. Moralpoliserna ansåg att Mahsa bar sin slöja på fel sätt. En kvinna och till råga på allt en kurdiska har inte en chans att överleva när hon attackeras av moralpoliserna. Enbart för att hon ansågs bära sin slöja på ett slarvigt sätt.
På sociala medier klipper kvinnor sitt hår för att protestera mot mordet på Mahsa, som nu är en symbol för förtrycket i hela Iran. Är hon kanske till och med på väg att bli Irans motsvarighet till den tunisiske gatusäljaren Mohamed Bouazizi som brände sig själv till döds i protest mot den dåvarande regimen, och därigenom inledde den arabiska våren?
Ett högt pris
Även de som försvarar kvinnor som protesterar mot slöjkravet betalar ett högt pris.
Advokaten Nasrin Sotoudeh, mottagare av Svenska PENs Tucholskypris 2018, är dömd till fem års fängelse för att ha försvarat frihetstörstande iranska kvinnor. Enligt den iranska författningen har hon ”hotat rikets säkerhet”, och hon sitter numera fängslad i det ökända Evinfängelset i Teheran.
Varför engagerar sig inte några svenska riksdagspartier eller kvinnoförbund för alla dessa iranska kvinnor som betalar ett så högt pris för friheten?
En annan modig kvinna i Iran är journalisten och människorättsaktivisten Narges Mohammedi, som erhöll det svenska Per Anger-priset 2011. Hon medverkar i den svenska antologin ”Vit tortyr” (Mafan förlag) där 13 politiska kvinnliga fångar kommer till tals.
Listan kan göras lång
Narges Mohammadi arresterades i samband med en minnesstund som ordnades av anhöriga till den 30-årige arbetaren Ebrahim Ketabdar, en av de unga människor som sköts ihjäl av den islamiska regimen under protesterna i november 2019. Säkerhetspolisen gjorde allt för att hindra henne från att delta i minnesstunden, som erhållit polistillstånd och hölls på begravningsplatsen Bibi Sakineh i staden Karaj, tre mil väster om huvudstaden Teheran.
När Narges och hennes sällskap vägrade överlämna sig, började säkerhetspolisen att misshandla dem. Kort därefter frihetsberövade polisen Narges Mohammadi och förde henne till en okänd plats. Nära femtio säkerhetspoliser upplöste sedan minnesstunden med våld. Trots att Narges Mohammadi hade erhållit ett skriftligt tillstånd att delta. I fjol dömdes hon till ytterligare ett långt fängelsestraff.
Slutligen vill jag också nämna medborgarjournalisten Sepideh Gholian. Hon dömdes till fem års fängelse för att ha skrivit artiklar om arbetarnas protester på en sockerrörsfabrik i provinsen Khuzestan.
Mahsa, Nasrin, Narges, Sepideh… Listan kan göras lång.
Men varför engagerar sig inte några svenska riksdagspartier eller kvinnoförbund för alla dessa iranska kvinnor som betalar ett så högt pris för friheten?
Av Kurdo Baksi
Författare och samhällsdebattör
Premium
Premium
Premium