Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Varför påstås invandring lösa samhällsproblemen?

Frågan om migration handlar om moraliska överväganden, och om hur mycket svenska skattebetalare är redo att betala, skriver Stefan Hedlund. Foto: TT
Stefan Hedlund är docent i nationalekonomi och professor i Öststatsforskning vid Uppsala universitet.

Det tycks ibland inte finnas någon gräns för hur många samhällsproblem vi enkelt påstås kunna lösa – om vi bara ökade migrationen.

Så ser inte verkligheten ut. Ekonomiskt är migration en mycket dålig affär, skriver Stefan Hedlund, docent i nationalekonomi i en replik.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

REPLIK. Pär Granstedts inlägg om att invandring skulle vara en effektiv åtgärd mot Sveriges demografiska problem är i sig inte ny. En lång rad tidigare inlägg har från olika håll sökt argumentera för att migration är lösningen på pensionsproblem, på arbetskraftsbrist, på glesbygdsproblematik, osv. Det tycks ibland inte finns någon yttre gräns för hur många av våra samhällsproblem vi enkelt skulle kunna lösa – om vi bara ökade migrationen.

I sak är dessa argument mycket lätta att bemöta, och att vederlägga. Låt oss börja med pensionerna. Hotet mot det svenska pensionssystemet är främst statsfinansiellt, alltså en fråga om relationen mellan inbetalningar och utbetalningar. Om migration skall kunna bidra till att lösa finansieringen av framtida pensioner måste migranternas insättningar vara större än deras uttag. 

Argumentet om att migration löser pensionsproblemen faller också. Så snart vi börjar tillåta anhöriginvandring, kommer det genomsnittliga hushållet bland migranterna att bli en nettobelastning.

Löser inte pensionsproblemen

Enkelt uttryckt måste det genomsnittliga hushållet bland migranterna innehålla färre gamla och färre barn än det genomsnittliga hushållet i den befintliga befolkningen. Så länge vi endast tar emot unga män är detta villkor uppfyllt. Det är i grunden det klassiska argumentet för att tillåta gästarbetare. Unga män tillåts att under en begränsad tid arbeta och betala skatt, men innan de hinner skaffa barn eller nå pensionsålder måste de lämna landet.

Mig veterligen är det ingen som har argumenterat för en sådan regim i Sverige. Därmed faller också argumentet om att migration löser pensionsproblemen. Så snart vi börjar tillåta anhöriginvandring, kommer det genomsnittliga hushållet bland migranterna att bli en nettobelastning. 

Om perspektivet vidgas till att även inkludera de bredare välfärdssystemen blir denna slutsats än tydligare – hälsostatus bland migranterna är i genomsnitt sämre än bland den befintliga befolkningen, och deras behov av olika sociala insatser är i genomsnitt större. Granstedts inlägg framträder mot denna bakgrund som ett kraftfullt argument emot anhöriginvandring, vilket kanske inte var avsikten.

Frågetecken kring BNP-tillskottet

I ett mer långsiktigt perspektiv kan man även tillföra frågetecken kring migranternas tillskott till BNP, vilket aktualiserar frågor rörande åldersstruktur, förvärvsintensitet (i synnerhet bland kvinnor), initial utbildningsnivå, tillgång till lågavlönade och lågkvalificerade arbeten (som blockeras av facken), samt ambition att integreras i det svenska samhället.

Frågan om migration förblir mot denna bakgrund en fråga om moraliska överväganden, och om hur mycket svenska skattebetalare är redo att betala. Ekonomiskt är det en mycket dålig affär.

 

Av Stefan Hedlund

Docent i nationalekonomi

Professor i öststatsforskning, Uppsala universitet