Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Varför har vi så svårt att hälsa på varandra?

Foto: Cornelia Nordström

Hej!

Vadå hej? Vi känner väl inte varandra?

Okej, sant. Men jag fattar inte varför vi inte kan hälsa – ändå.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det borde inte bara vara byfånar som går omkring och morsar på alla de möter. Alla borde vi heja på omgivningen mycket mer än nu.

Vad ska det vara bra för, undrar möjligen den korrekte svensken.

Jo – allt blir lite trevligare. Ett hej i vardagen – när man kliver in i hissen eller bastun eller affären – är ett billigt och bra socialt smörjmedel. Det kan resultera i ett leende eller några vänliga fraser. Om inte annat så om vädret. Och i bästa fall kan ett berikande samtal uppstå, kanske till och med någon sorts vänskap.

Underskatta inte det generösa hälsandet! Vi lever i en tid och en värld där rädsla, misstänksamhet, osäkerhet, fördomar och hat smyger omkring som spöken om natten. Där det känns som om det otvungna hejandet blivit allt svårare att pressa fram. Det finns förmodligen ingen statistik, men jag gissar att vi hälsar allt mindre på varandra nuförtiden.

 

Ta till exempel en hiss, där du åker med främlingar. Hur ofta säger någon hej? I stället för att stirra blint i taket eller på knappsatsen och göra allt för att undvika att möta medåkarnas besvärade blickar.

Eller ta en bastu. Där sitter nakna karlar (jag har inte vart dambastun) och moltiger. Man törs knappt säga hej, det kan ju misstänkas att man planerar att bli närgången.

I tunnelbanan är det ännu svårare. Alla har näsan i mobilen och lurar i öronen, så om du piper fram ett litet hej till den som du sitter och gnuggar knäna mot, lär vederbörande varken se eller höra.

Hur är det på gatan då? I vår lilla förort hälsar jag på dem jag möter. En del hälsar tillbaka, några med skrämd blick. Och möter man någon på en skogsstig är det väl själva f*n om man undviker att hälsa.

Däremot har jag full förståelse för att man inte kan säga hej till alla man möter på exempelvis Kungsgatan i centrala Stockholm. Då skulle man förmodligen gripas och spärras in.

 

Jag har börjat testhälsa allt mer. Inte bara för att jag har så förtvivlat svårt att känna igen folk och att det därför är bäst att hälsa en gång för mycket än för lite. Det är spännande att se reaktionerna. Ofta går det bra. Men påfallande många hejar inte tillbaka. Då kan man höja rösten och upprepa ett lite mer provocerande, högre, tydligare "HEJ!". Med viss skärpa. Vissa uppfattar det kanske som en militär order och muttrar nånting tillbaka, som antagligen ska föreställa en svarshälsning.

Kulturskillnaderna mellan olika länder är enorma i det här avseendet. I Frankrike betraktas du som en ouppfostrad tölp om du inte hälsar när du går in i en affär, eller – ännu värre – inte besvarar expeditens alltid artiga bonjour monsieur/madame. Och vem vill bli avslöjad som tölp?

På seniorsajten News55 skrev jag en drapa om det här för ett tag sen. Det blev rejäl respons. "Hälsar du på främlingar?" frågade sajten i en klickruta efter artikeln. "Ja" svarade 93 procent. Fan tro´t. Var finns de 93 procenten?

Varför har det blivit så svårt att hälsa? Ja, knappast är det för att vi svenskar skulle vara speciellt griniga eller osociala; inte alls. Däremot är vi kanske blyga? Men sånt går att träna bort. Prova själv. Hälsa även på den som ser ut att vara draperad i pansar. Chansen är stor att rustningen rasar.

Och världen blir kanske lite, lite bättre.

 

Ulf Elfving

Radioprofil

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!