Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varför har våra liv prioriterats så lågt?

Varför är det ingen som tillämpat försiktighetsprincipen när det kommit till vårdpersonalen? skriver Meryem Yebio.Foto: ERIK SIMANDER/BILDBYRÅN
Meryem Yebio, sjuksköterska

Sjuksköterskan Meryem Yebio blev sjuk i covid-19. 

”Naivt trodde jag initialt att den skyddsutrustning som erbjuds på en arbetsplats är den som behövs. Varför har våra liv prioriterats så lågt?”, skriver hon.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Försiktighetsprincipen innebär att handla på ett sätt så att onödiga risker undviks i fall där kunskapen kring risknivån och riskhanteringen är begränsad. Det är en beskyddande princip som tillämpas inom olika miljöer för olika grupper av människor. Vården och vårdpersonalen tillhör enligt mig inte dessa.

Efter veckors arbetande som tillfälligt utplacerade på covidavdelning insjuknade jag och min sjuksköterskekollega med en dags mellanrum. Under tiden vi var sjuka hade vi tät kontakt och utbytte statusuppdateringar var och varannan dag. En av dessa dagar berättade hon att hon ringt en vårdinrättning som ordinerat henne att inte lämna hemmet innan det gått 14 dagar från symtomdebut. 

FHM:s riktlinjer är för slappa

Hon fick inte ens gå ut för att lämna soporna oavsett symtomfrihet. Detta som försiktighetsprincip då det fanns risk att stöta på en granne i trapphuset. Det som förvånade mig var att det individuella karantänbeslut som tilldelats henne inte var i enlighet med Folkhälsomyndighetens riktlinjer om smittfrihet som är betydligt slappare. 

Jag finner ovanstående försiktighetstillämpning så intressant. Hon som alltså är erfaren sjuksköterska, väl påläst på FHM:s riktlinjer och vilka symtom som gäller för smittfrihet skulle stanna hemma längre än nödvändigt för säkerhets skull på grund av risken att stöta på någon som hon så klart hade hållit avstånd från, trots att hon inte längre var smittsam. Hon som alltså vet hur man skyddar sin omgivning vid eventuell spontanhosta eller spontannysning skulle alltså sitta hemma längre än rekommendationerna för säkerhets skull. 

Varför utgår man inte från det värsta?

Detta samtidigt som vi som arbetat på covidavdelningar fått instruktioner om att vi inte behöver skyddsutrustning om vi står på patientsalar och talar med covidpositiva patienter med två meters avstånd. På patientsalar där konstaterade covidsmittade patienter med diverse symtom hostat kors och tvärs dagarna i ända och inte alltid orkat, hunnit eller kunnat hålla för. 

Varför är det ingen som utgått från den värsta smittovägen (att smittan är luftburen) för att skydda oss som vårdpersonal? Det skulle ju innebära att vi inte alls ska gå in på patientsalar utan skyddsutrustning. Varför gäller olika försiktighetsrutiner på olika ställen i samhället? Varför är det ingen som tillämpat försiktighetsprincipen när det kommit till vårdpersonalen? 

Undermålig utrustning

I de fall vi erbjudits utrustning har den emellanåt varit undermålig. Naivt trodde jag initialt att den skyddsutrustning som erbjuds på en arbetsplats är den som behövs utifrån smittvägar och risker. Det skulle visa sig att jag hade fel. 

Ett exempel på detta är munskydden som erbjudits och fortsätter erbjudas på många covid-avdelningar. De är inte alls är säkra för oss, vilket jag borde förstått så här i efterhand då de osäkra kirurgmunskydden inte allt för sällan hade glidit upp eller ner på ansiktet i samband med eller efter arbetsmoment. Varför tillämpades inte försiktighetsprincipen när det kom nivån på skyddsutrustning? Vad hade varit faran i att i ”värsta fall” överbeskydda oss om vi hade fått tydliga instruktioner i adekvat på- och avklädning? Varför har våra liv prioriterats så lågt?

Utbudet kan ha styrt rekommendationerna

Så här i efterhand tror jag att jag varit så glad och tacksam över att det överhuvudtaget funnits skyddsutrustning att jag inte ens reflekterat över säkerhetsnivån på den. 

En stor del av ångesten över att ha blivit sjuk sitter i att jag borde läst på och ifrågasatt mer kring adekvat skyddsutrustning och arbetsrutiner. Samtidigt känner jag att det inte hade skyddat varken mig eller mina smittade kollegor då rekommendationerna ändrats så mycket och, enligt mitt konspiratoriska jag, även anpassats efter utbudet på skyddsutrustning snarare än behovet av den. 

Hur och varför har man inte varit mer rädd om oss inom vården när det redan råder en sådan brist på vårdpersonal?!

Det är så många arbetsgivare, myndigheter och politiker som kommer behöva stå till svars för så mycket när vi tagit oss till andra sidan av denna pandemi. De av oss som har förmånen att göra det, vill säga.

 

Av Meryem Yebio

Sjuksköterska