Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varför har Jan Guillou så svårt för Black lives matter?

Jan Guillou.Foto: NAINA HELÉN JÅMA/TT
Hanna Cederin är ordförande i Vänsterpartiets programkommission.Foto: OWE NILSSON/TT

Jag Guillou beskriver hur Bilan Osman ägnar sig åt vulgorasism – men han kommenterar inte det våld som väckt ilskan.

Är det för att Guillou själv reagerar primitivt och biologiskt som han tror att det är farligt att prata om hudfärg och svarta liv? skriver Hanna Cederin (V).

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Vad är det med Black lives matter som väcker sådan förskräckelse hos vissa kritiker? Senast är det Jan Guillou i Aftonbladet som, inspirerad av moderaten Gunnar Hökmarks historiesyn på Expressens debattsida, skriver en text helt utan att kommentera våldet som väckt BLM-rörelsen, men däremot skuldbelägger den för fascism. Jag kan bara förstå det som att Guillou – som så många före honom – verkar känna på sig att det är dagens ungdom som leder oss i fördärvet.

Bilan Osman säger som det är 

Det är svårt att missförstå Bilan Osmans egna ord, i synnerhet raderna ”Jag menar att Floyd hade kunnat leva i vilken stad som helst men han hade ändå mördats under er likgiltighet. Jag hatar det och kommer aldrig förlåta omvärlden för det.”

Eller de sorgligt enkla slagorden: ”Black lives matter” och ”I can’t breathe”. När tillräckligt många utsätts för våld på grund av sin hudfärg är det ett hot mot alla människor med samma hudfärg. Om övergrepp inte lagförs, inte blir löpsedlar och när de tillåts pågå i hundratals år, då är det ett hot som präglar liv. Varför skulle någon förlåta sin omvärld efter att den i ord och handling kommunicerat att dens liv saknar värde?

Bilan Osman.Foto: THEO ELIAS LUNDGREN

Primitiv reaktion från Guillou

Är det för att Guillou själv reagerar primitivt och biologiskt som han tror att det är farligt att prata om hudfärg och svarta liv? Han beskriver hur Osman och Black lives matter-rörelsen agerar ”perverst”, ”groteskt”, ”kläcker ur sig”, ”grasserar” och ägnar sig åt ”vulgorasism”. 

Han avstår från att beskriva Vänsterpartiet med sjukdomsassociationer – vi har i stället varit ”ambivalenta” när vi förmått agera mot rasism, mot klassamhället och samtidigt bekämpa hedersrelaterat våld. 

Det är helt enkelt tramsigt av Guillou att avfärda Black lives matter som en kontroversiell och språklig ”trend”

Just där tycks skiljelinjen gå – att lita på eller att underkänna människors förmåga att agera politiskt utanför endimensionella identiteter. Guillou avslöjar något om grunden för sin attityd när han skriver om ”Osman och hennes likasinnade icke-vita”. Tror han att Osman inte har vita likasinnade? Som om Black lives matter inte vunnit stöd i rekordfart hos antirasister i allmänhet, som om Bilan Osman inte vore en av svensk antirasisms främsta röster. 

En bred och framgångsrik rörelse

Black lives matter-rörelsen spänner över kontinenter och generationer och det är något mer och något större än hudton som förenar oss som sluter upp. Rörelsen är bredare och mer framgångsrik än de flesta radikala rörelser i modern tid.

Det är en sak att ha synpunkter, men det är helt enkelt tramsigt av Guillou att avfärda Black lives matter som en kontroversiell och språklig ”trend”. Det tar i stället sitt avstamp i det mest materiella – liv – och angriper direkta och strukturella situationer i alltifrån rättsväsende till arbetsplatser och BB:n. 

Precis som Bilan Osman svarar i sin lysande replik: ”ingen är vit, svart, brun, grå eller grön – allt detta är konstruktioner, en rasbiologisk kategorisering av mänskligheten [...] däremot existerar rasföreställningar. Vi kan inte blunda för dem, leva i en färgblind låtsasvärld när människors hälsa, livslängd, inkomst och livsmöjligheter också hänger ihop med färgen på deras hud.”

Rasismen är verklig

Visst finns det sånt som leder oss in i fördärvet, men det är inte ungdomar eller ordval. Rasismen är för många hur klassamhället levs. Det system som nu driver tillbaka demokratin och kan göra jorden obeboelig för (alla) våra barn är helt beroende av rasism, vi har ingen annan möjlighet till en levbar framtid än att samlas i solidaritet mot alla klyftor som överheten söker konstruera mellan oss.

Att några av oss ropar ut när de inte kan andas är en signal om var solidariteten brister, och en uppmaning till ansvarstagande. Vi är många som svarar och vi blir fler.

 

Av Hanna Cederin

Ordförande i Vänsterpartiets programkommission