Alliansens partisekreterare skriver på DN Debatt om behovet av att våra partier gemensamt gör sig redo för att ta över makten efter valet 2018. De nämner en lång rad reformbehov och landar i slutsatsen att den rödgröna regeringen är skadlig för Sverige. Mot bakgrund av detta är det rimligt att ställa sig frågan varför alliansen avstår från att regera trots att vi redan i dag har möjlighet att ta ansvar.
Ju längre den rödgröna regeringen behåller regeringsmakten, desto sämre förutsättningar har vi att hantera det omfattande reformbehov som vi ser som följd av samhällsutmaningarna.
Samtliga alliansföreträdare tycks eniga om att vi modigt måste ta itu med följderna av den omfattande migrationen. Inte minst behövs de reformer som vi unga alliansföreträdare efterfrågat redan under regeringen Reinfeldt, där alliansen underlät att genomföra nödvändiga reformer och förändra de hårt reglerade arbets- och bostadsmarknaderna. Det trots att det fanns en insikt om att avregleringar och andra frihetliga reformer skulle skapa fler jobb och bostäder.
Vi vittnade redan då en försiktighet som byggde på förhoppningen om strategisk vinst som prioriterades på bekostnad av långsiktigt ansvar. Kortsiktigheten och fegheten gjorde att reformtakten på dessa områden låg på snigelfart.
Trots att vi slaviskt förhöll oss till råden från de geniförklarade partistrategerna behöll inte alliansen sitt stöd efter två mandatperioder. I DN beskriver således partisekreterarna halva delen av det scenario som utspelade sig efter valet 2014. Det är korrekt att alliansen förlorade valet, men de missar att påpeka att de rödgröna inte kan påstås ha vunnit det.
Alliansen förlorade närmare 10 procentenheter, men den vänstervåg som ansågs vara tillräcklig för att omkullkasta alliansregeringen bestod av att de rödgröna partierna ökade med 0,01 procentenheter. Regeringen samlar, med stödet från Vänsterpartiet, ett större underlag än alliansen i Sveriges riksdag. Men den saknar inte bara riksdagsmajoritet – det finns inte heller stöd för slutsatsen att det var mer vänsterpolitik som väljarna lade sin röst för när de valde bort alliansens partier.
Inför valet 2014 upprättades löften om att det regeringsalternativ som har störst väljarstöd ska beredas möjlighet att regera Sverige. Idén om att det är den största minoriteten som har störst legitimitet och möjlighet att bilda regering låg sedan till grund för upprättandet av decemberöverenskommelsen. Även efter att mitt parti såg till att överenskommelsen förvandlades till en parantes i historieböckerna lever dess anda kvar och partisekreterarna anger regeringsunderlagens storlek som enda motiv till varför de rödgröna skulle ha befogad rätt till Rosenbad.
Sanningen är dock att alliansen, trots färre riksdagsmandat, är bättre rustad att styra i minoritet än vad de rödgröna är. Vår minoritetsregering under de sista fyra åren saknade stöd hos en majoritet av riksdagens ledamöter, men kunde på ett ansvarsfullt sätt styra landet, trots att Sverigedemokraterna redan då var vågmästare.
Det är min övertygelse att det inte är av respekt för väljarna som alliansen avstår från att styra. Det är av rädsla för väljarna som man undviker regeringsmakten. Sverige befinner sig i ett prövat läge och oavsett reformer kommer vi se ett ökat utanförskap och nya prövningar.
Men man bedrar sig om man tror att väljarna ska belöna och respektera att vi avstod från att regera trots att vi påstod att Sverige skulle stå bättre rustat med oss vid makten.
Om alliansen aktivt väljer att fälla regeringen i stället för att invänta nästa val eller regeringens oundvikliga implosion har vi åtminstone två år på oss att få Sverige i rätt riktning. Jag har dessutom svårt att lita på partistrateger som påstår att en allians som väljer att ta ansvar skulle få svårare att vinna val än den som aktivt avstod. Den som påstår att Sverige skulle bli ett bättre land att leva i med alliansen vid makten bör också agera för att så blir fallet. Våra väljare har inte tid att vänta på partistrategerna.
Sara Skyttedal
Förbundsordförande
