Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Varför är du inte stolt över oss, Löfven?

Lisa Förare Winbladh. Foto: / Linus Meyer
Stefan Löfven. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Kan du säga till mitt barn att han kommer att bli en jättebra polis – för det poliser ska göra i Sverige är att se till att alla är trygga? Inte skicka tillbaka barn till krig, skriver Lisa Förare Winbladh.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Hej Stefan Löfven!

Jag skriver till dig för att jag vill berätta om vad Sverige är. Det borde inte behövas, men du verkar ha glömt.

Det är kväll och jag pratar med mitt barn. Jag säger att jag inte har tid att leka med hans fidgetspinner just nu för att jag hjälper unga, såna som vår extrapojke Ali, så att de ska få nya familjer. Och dessutom jobbar jag för att de ska få långsiktig trygghet i vårt land.

”Ali är min bror, han ska vara med oss. Alla ska få stanna där de är tryggast”, säger mitt barn plötsligt. 

Jag vet inte vem som har lärt honom de stora orden, och att säga dem med en sådan självklar övertygelse. Mitt barn har sin första lösa tand och vill bli polis. Eller polis och pilot. Nu säger han, med gråt i rösten:

”Om polisen kommer och hämtar Ali ska jag sparka polisen.” 

Jag säger att han inte får, att man aldrig får göra folk illa. Jag börjar förklara att det egentligen inte är polisens fel. Mitt barn avbryter mig: 

”Vad ska vi göra då, om polisen kommer?” 

Jag säger att det inte ska komma någon polis. Att vi ska kämpa, att det måste ordna sig. Jag lägger ett lugn i rösten jag inte känner. 

 

LÄS MER: Kan vi prata om de ensamkommande som tar livet av sig? 

 

Vad händer med ett land när en polis inte längre är någon ett barn vill vara, utan någon som tar hans bror? En ny bror som förlorat sin familj och inte gjort något annat fel än att vilja leva i trygghet och bidra till vårt land. Hur blev det så här?

Hundratusentals svenskars liv har oåterkalleligt flätats samman med de nyanländas. Inte minst de utsatta ensamkommande ungdomarnas. Sverige är unikt på så många sätt, ett är att internationella undersökningar visar att det finns en anmärkningsvärd mellanmänsklig trygghet och tillit till samhället. Som man sår får man skörda. Ditt parti, Löfven, har varit med och skapat det empatiska och tillitsfulla samhälle som slutit upp runt sköra ungdomar. Civilsamhället reste sig 2015, just på politikernas uppmaning, och vi står kvar nu när det blåser kallt. Du begär väl inte att vi ska backa? 

Den gräsrotsrörelse som fötts i flyktingkrisen saknar motstycke i svensk historia. Min familj är en liten del av det fantastiska som sker. Vi tillhör nätverket som i skymundan försörjer, tröstar och lär ut våra värderingar och traditioner. Vi får pengar av främlingar och skickar det vidare till främlingar i en förunderlig kedja av villkorslös tillit. Fattiga pensionärer, ensamstående i ettor och barnfamiljer som vi öppnar sitt hem för främlingar utan en krona i ersättning. Vi sparar miljarder åt samhället. Den solidaritet du brukar prata om praktiserar vi varje dag. Jag har aldrig varit så stolt. Jag kan för mitt liv inte begripa att du och andra politiker inte är stolta över oss. Många av oss har varit dina väljare som drivits i väg av besvikelse.

Jag har ett enda krav inför Almedals-veckan. Att du och andra politiker ger alla oss ett erkännande och ett tack för det vi gör. Vi kan börja där. När du varit tydlig med att du ser oss och att vi inte är dina motståndare är det dags för en dialog. 

 

LÄS MER: C: Låt fler unga stanna i Sverige, Löfven 

 

Det finns inga bra lösningar, ingen har sagt att det här är lätt. Men jag har kommit fram till att en amnesti, för de unga som hamnat i en orimligt lång och dokumenterat mycket rättsosäker asylprocess, är den minst dåliga vägen att gå. Inte bara för ungdomarnas skull, utan för vad utvisningarna gör med vårt samhälle. Det går inte att skapa ordning och reda genom att ogiltigförklara och slita upp relationer och smula sönder värderingar. 

Både ungdomarna och vi många tiotusentals som stöttar dem behöver långsiktig trygghet för att inte gå sönder. Vi är så rädda nu. Vår Ali överlevde en fruktansvärd flykt som femtonåring efter att ha misshandlats svårt av sitt lands polis. Goda asylskäl, men hur ska han kunna bevisa det för Migrationsverket? Nu är han arton. En hjälte, men samtidigt bara en liten storögd pojke som precis börjat läka. Han klarar sig inte utan oss, till och med mitt barn förstår det. Vad mitt barn inte kommer att förstå är om vi inte får ta hand om Ali, fast vi vill. Hjälp oss!

Åh, Stefan en sak till! Mitt barn tycker att du är den coolaste personen i Sverige för att du är statsminister och den som bestämmer mest. Jag har sagt att du nog inte har tid att komma och äta sushi hos oss, men vi postar en fidgetspinner. Och du kanske i alla fall kan skicka mitt barn en hälsning? Kan du säga till honom att han gjort något fint som avstått från eget rum för att hans nya bror ska få plats hos oss? För det är ju så vi gör i Sverige – delar med oss och tar hand om de svagaste. Kan du säga till mitt barn att han kommer att bli en jättebra polis – för det poliser ska göra i Sverige är att se till att alla är trygga? Mitt barn är sex år och heter Benjamin. Gör honom inte besviken. 

Tack på förhand!

 

 

Lisa Förare Winbladh

Matskribent, föreläsare och frivilligt familjehem

 

Fotnot: Ali heter egentligen något annat.

 

Den här texten har tidigare publicerats på skribentens facebooksida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!