Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varför är antirasisterna så tysta om judehatet?

Nina Tojzner, generalsekreterare Judiska ungdomsförbundet.
Benjamin Blecher, ordförande Judiska ungdomsförbundet.

Under konflikten mellan Israel och Hamas har vi sett en obehaglig utveckling av antisemitismen riktat mot unga svenska judar i både skolor och sociala medier. 

Fördömanden från antirasistiska organisationer har lyst med sin frånvaro och likaså har konton på sociala medier som upplyser om rasism valt att inte lyfta antisemitism. 

Räknas antisemitismen inte in i kampen mot rasism? skriver Judiska ungdomsförbundet.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. I början av maj kunde vi följa medias flitiga rapportering om den eskalerade konflikten mellan Israel och Hamas. Efter ett nästan två veckor av stridigheter med förödelser och civila offer på båda sidor, infördes till slut ett eldupphör. Tyvärr fortsätter en annan form av ”konflikt” här hemma i Sverige – antisemitismen. 

I drygt en månad har vi bevittnat skällsord, relativisering och fysiska hot mot unga svenska judar. Hur kan det tillåtas att svenska judars säkerhet går förlorad när konflikten blossar upp i Mellanöstern? Hur kan det vara accepterat att våra ungdomar ska få höra kommentarer som ”Förintelsen kommer att ske igen”, ”död åt judar”, ”Hitler lämnade kvar några för att visa världen vilka ni är”. Ett fåtal politiker har fördömt antisemitismen men annars har det varit tyst. 

Dödshotad på Clubhouse

Ett konto på Instagram med 25 000 följare som har till syfte att uppmärksamma rasismen i samhället har valt att avvakta med att uppmärksamma ökningen av antisemitismen. Administratörens motivering är att ”andra pro palestinier vid fördömanden av antisemitismen mottagit väldigt hårda ord om hyckleri och fejkade sympatier”. 

Har ni glömt hur förföljelserna började på 30-talet? När ska civilsamhället vakna och agera? Var är alla fördömanden? Var är de antirasistiska rösterna?

I mitten av maj vittnade journalisten Negar Josephi om antisemitismen i ljudchattrummet Clubhouse och om dödshot riktat mot henne som hon därefter polisanmält. De otäcka rapporteringarna har avlöpt varandra under maj månad och likgiltigheten är under all kritik. 

Oroväckande utveckling i Europa

Den ökade antisemitismen är däremot inte begränsad till Sverige och det har även rapporterats om en oroväckande utveckling runtom i Europa. I Tyskland och Nederländerna får vi läsa om skadegörelser och attacker mot både gravplatser och synagogor. I London körde draperade bilar i palestinska flaggor runt i områden med stor judisk befolkning och ropade att de skulle ”våldta judiska kvinnor”. 

Historien har tidigare visat vad samhällets tystnad kan leda till. Den 27 januari varje år minns vi Förintelsens fasor och samhället upprepar årligen fraser som ”aldrig igen” och ”vi ska aldrig glömma”. 

Vi räknas inte in i er kamp

I situationer som dessa undrar vi, har ni glömt hur förföljelserna började på 30-talet? När ska civilsamhället vakna och agera? Var är alla fördömanden? Var är de antirasistiska rösterna? Återigen har det visat sig att solidaritet för den judiska minoriteten inte prioriteras i kampen mot rasism. 

Vi i Judiska ungdomsförbundet kommer däremot inte vara tysta. Vi kommer att fortsätta uppmärksamma och motarbeta den totala avsaknaden av kamp mot antisemitism så länge vi bor och existerar i det här landet. 


Av Benjamin Blecher

Ordförande, Judiska ungdomsförbundet i Sverige

Nina Tojzner

Generalsekreterare, Judiska ungdomsförbundet i Sverige