Vården har glömt vikten av omtanke

Elsa Andersson bröt lårbenshalsen och togs in på sjukhus. Men när hon kom därifrån hade hon fler sår och blåmärken än när hon togs in. "De som arbetar på sjukvården har fått så bråttom att de glömt av att det är människor som de tar hand om", skriver hon i dag.
Foto: Stephan Berglund

Efter en vecka på sjukhuset kom Elsa Andersson hem med en mängd sår och blåmärken. "Sjukvården verkar inte förstå att gamla människor är ömtåliga", skriver hon. "Allt jag begär är att vi gamla ska behandlas med vanlig snällhet."

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Min make sedan 60 år dog i somras. En vecka efter begravningen, den 27 augusti, ramlade jag när jag skulle ta en  promenad utanför mitt hem på Sankt Jörgens äldreboende på Hisingen. Fallet gjorde att jag bröt lårbenshalsen.

 En ambulans körde mig till Mölndals sjukhus, där den värsta veckan i mitt liv väntade mig.

Jag hade ett sår på kroppen när jag åkte i väg till sjukhuset. En vecka senare, när jag äntligen kom hem, hade jag över tio sår och blåmärken.

 Jag är visserligen 87 år och min hud är skör. Men jag blev behandlad som jag vore en gråsten och en inte människa. 

 Den behandlingen jag blev utsatt för unnar jag inte min värsta ovän. Jag är fortfarande klar i huvudet och kan skilja på rätt och fel. Jag skriver denna artikel tillsammans med min dotter Ia Fredegård för att jag hoppas att uppmärksamheten kan leda till att sjukvården tänker om.

 Min vistelse började med att personalen glömde att koppla loss syrgasslangen som satt fast i väggen när de skulle rulla i väg mig i sängen. Slangen blev som en strypsnara runt min hals. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag skrek och fick två köttsår på halsen.

Jag förstår att det är stressigt att arbeta inom vården. Men personalen får inte glömma av att det är människor med känslor och inte paket som de jobbar med.

 När jag behövde hjälp att göra mina behov tog de i mig med så bryska händer att jag fick blåmärken och sår på kroppen. Sjukvården verkar inte förstå att gamla människor är ömtåliga.

 En natt vaknade jag av att jag frös och kände att min filt ramlat av. Trots att jag ringde flera gånger på klockan kom ingen och hjälpte mig. En sköterska bad min dotter ta med ett varmt täcke hemifrån, vilket hon naturligtvis gjorde. Finns det inte täcken på sjukhus  numera?

 Jag har aldrig gråtit så mycket och aldrig känt mig så kränkt som under den fruktansvärda veckan på sjukhuset.

 Jag kan inte beskriva den lättnad som jag kände när jag kom hem till mina rara flickor på äldreboendet.

 De blev alldeles förskräckta av alla plåster och sår på min kropp. Den fina personalen på äldreboendet stöttar och tröstar mig nu och hjälper mig att hitta livsgnistan igen. Men det är långt kvar.


Såren på Elsa Anderssons hals efter syrgasslangen som personalen glömde att koppla loss.

När jag tänker tillbaka på hur jag blev behandlad på Mölndals sjukhus känner jag mig fortfarande arg. Detta har tagit mig hårt.

 Min dotter har hjälpt mig att anmäla sjukhuset till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och patientnämnden och jag har visserligen fått en ursäkt av en enhetschef och det är naturligtvis bra.

 Men en ursäkt räcker inte för att jag ska känna mig säker på att inte jag själv eller någon annan ska bli behandlad så här igen.

 Jag har haft tur som har varit frisk under större delen av mitt liv, men jag har ändå haft kontakt med sjukvården då och då.


Tyvärr är jag rädd för att något har gått fel inom sjukvården på senare år. De som arbetar där har fått så bråttom att de glömt av att det är människor som de har hand om. Visst är det bra att man nu för tiden kan rädda liv genom att byta hjärtan och organ, men man får inte glömma bort att bra vård också handlar om gammaldags omtanke.

Gamla och sjuka får inte behandlas som om vi vore stenar utan känslor. Allt jag begär är att vi gamla ska behandlas med vanlig snällhet.



 Elsa Andersson

 Elsa Andersson har varit hemmafru. Hon älskar handarbete.