Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Värdefullt om Koranen kunde förklaras

<p>Martin Lembke.</p>Foto: Privat
Foto: Shutterstock

Koranen påbjuder bland annat lemlästning av tjuvar, polygami och hustruaga.

Det vore värdefullt om någon muslimsk representant ville kommentera dessa problematiska passager. Går de till äventyrs att läsa symboliskt? skriver Martin Lembke, doktor i religionsfilosofi.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Enligt islam är Koranen Guds bok. Den är för muslimer vad Jesus är för kristna: evig, oskapad, felfri, unik. Tanken att Koranen skulle säga en sak och Gud en annan är fundamentalt antimuslimsk. Desto viktigare, naturligtvis, som muslimer i alla tider har vinnlagt sig om, att försöka förstå vad den verkligen säger.

Till de mest besvärande ställena hör 5:38, som påbjuder lemlästning av tjuvar; 24:2, som anger straffet för otukt till hundra piskrapp; och 5:33, som tillåter korsfästelse av osedliga, kontramuslimska samhällsomstörtare. På sina håll praktiseras dylika kroppsbestraffningar än i dag, men många muslimska rättslärare torde ändå mena att de är så kringgärdade av religiösa, politiska och ekonomiska villkor att de nästan aldrig bör tillämpas. I princip påbjuder Gud lemlästning av tjuvar, förvisso, men samtidigt förutsätter påbudet ett så pass rättfärdigt och välfungerande samhällssystem att något utdelande av straffet i praktiken nästan aldrig borde bli aktuellt.

 

Koranen innehåller även ställen som är specifikt problematiska ur ett jämställdhetsperspektiv – om än inte lika bloddrypande. Ett välkänt exempel är polygami, eller rättare sagt polygyni. Förutsatt att mannen kan försörja sina kvinnor och behandla dem rättvist så tycks han enligt Koranen 4:3 få ha upp till fyra hustrur samtidigt. Att detta är den gängse tolkningen även bland nutida svenska imamer framkom tydligt i Uppdrag gransknings dolda kamerareportage år 2012.

Ett annat exempel har med interreligiösa äktenskap att göra. Enligt Koranen 2:221 är det förbjudet för muslimer att gifta sig med avgudadyrkare. Enligt 5:5 är det dock tillåtet för muslimska män att gifta sig med ”Bokens” döttrar. Den helt dominerande uttolkningen är att muslimska kvinnor aldrig har rätt att gifta sig med icke-muslimska män, men att muslimska män har rätt att gifta sig med kristna eller judiska kvinnor.

Ett tredje exempel har med hustruaga att göra. Koranen 4:34 (Bernströms översättning):

”Om ni [muslimska män] ser tecken på illvilja hos dem [era hustrur], förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen. Om de sedan visar sig medgörliga, sök då inte sak med dem.”


Enligt Muhammad A. S. Abdel Haleem, professor i islamologi vid Londons universitet och översättare av Koranen till engelska i serien Oxford World’s Classics, består det handgripliga i ”a single slap”, alltså i ett enskilt slag med öppen hand. Den svenske koranöversättaren Mohammed Knut Bernström antyder i en fotnot att slaget, om det alls utdelas, bör ske med ”en tandborste eller något liknande”, eller ”med en hopvikt huvudduk”.

Syftet med den fysiska åthutningen får inte vara att tillfoga skada. Snarare handlar det om att påminna hustrun ifråga om att mannen är husets herre. Någon motsvarande rätt att aga sin man ges hustrun inte, hur illvillig han än må vara, trots att hon förstås vore fysiskt nog så kapabel att utdela ett dylikt, symboliskt mättat slag.

Det vore värdefullt om någon imam eller annan muslimsk representant ville kommentera dessa problematiska passager. Går de till äventyrs att läsa symboliskt? Eller går det åtminstone att resonera liksom i fallet med kroppsbestraffningar, alltså att de nödvändiga villkoren för reglernas tillämpning i praktiken saknas?

I takt med att allt fler svenskar är muslimer blir det viktigare att frågorna ställs. De är komplexa och svåra att diskutera, men syftet är väsentligt. Gemenskapen och integrationen mellan olika slags troende och icke-troende har allt att vinna på en ärlig dialog.


Martin Lembke

Filosofie doktor i religionsfilosofi, biträdande studierektor, Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet