Hade Mozart haft en chans i den svenska skolan? Eller hade han dömts ut som en som förstör för hela klassen? Hade Einstein överlevt skolan eller hade man skyllt hans asociala beteende på dålig uppfostran?
I går skrev DN:s ledarskribent Hanne Kjöller kritiskt om "problemet med hemmasittare". Hur många fler funktionsnedsatta barn med osynliga handikapp som adhd, dyslexi, autism och Aspergers och deras föräldrar, ska behöva mötas av ogenerade fördomar likt dem Kjöller levererar?
Barn som inte går till skolan, så kallade hemmasittande, är ofta resultatet av ett långt utanförskap som barnet upplevt i skolan. Man passar inte in. Allt blir fel och ingenting är roligt längre. Smaker förändras. Man känner inte igen sig själv i kompisar som utvecklas i ett annat tempo. Man blir ensam, drar sig undan och så börjar utfrysningen som en tyst och långsam mobbning som ofta varken syns eller hörs.
Och den som vid 9-10 års ålder har en diagnos kan väldigt sällan sätta ord på hur eller vad den känner. Det är liksom det som är problemet med till exempel autism, att inte ha tillgång till ord eller förmåga att förstå sina känslor.
Här börjar en mörk och ensam vandring. Barnet utvecklar kanske olika tvång. Väldigt ofta uppstår livsfarliga ätstörningar. Vissa slutar till och med att gå och hamnar i rullstol fast de är fysiskt friska. Andra hamnar i djupa depressioner och försöker ta livet av sig. Vi som varit med om när ens barn försvinner in i mörkret vet att det är ett rop på hjälp. Ett rop från någon som inte vet hur man ropar, inte kan förklara, inte förstår varför livet slutat fungera.
Enligt en kartläggning genomförd av Autism & Aspergersförbundet 2013 går mer än hälften av deras medlemmar ut grundskolan utan godkända betyg. Och då talar vi om en grupp som inte har några intellektuella handikapp. Hälften av flickorna och en tredjedel av pojkarna i samma undersökning drabbas av hemmasittarproblematik när skolan saknar kunskap eller får avslag på sina äskanden om extra resurser.
Lärare som brinner för sitt yrke ges inte förutsättningar att göra ett bra jobb när budget i balans är viktigare än skollagen.
Hanne Kjöller skriver att hon pratat med skolledare, lärare och fältassistenter när hon drar sina slutsatser om hemmasittarna och deras föräldrar.
Visst finns det skolor som har problem med föräldrar som inte vill göra utredningar på sina barn men vi kan med våra nätverk sätta henne i direktkontakt med hundratals hemmasittare och deras familjer som ofta är helt utmattade av att sköta familj och jobb samtidigt som de kämpar med barnens skolgång. De pratar med kommun, går på ätstörningsjouren, kämpar mot tvångssyndrom, förhandlar med skolan, bråkar med barnets syskon för att de aldrig kan ta hem kompisar, förklarar för lärare, är lekkamrat, tröst och terapeut åt sina barn.
När ett barn så ungt som 7-8 år säger att hon inte längre vill leva, när en 10-åring isolerar sig i hemmet, när en 16-åring går ut skolan utan godkänt i ett enda ämne, då har man redan låtit det gå alldeles för långt. Utanförskapet och utslagningen, där skolan är den enskilt största faktorn, kostar vårt land enorma summor varje år i form av utebliven inkomstskatt, försörjningsstöd, psykisk ohälsa och så vidare.
Men den största tragedin är den mänskliga. Våra unika, underfundiga, känsliga ungar med outsinlig energi och uppfinningsrikedom som aldrig får chansen i den svenska skolan. De, vars mänskliga rättighet till utbildning relativiseras och trivialiseras till att handla om barn som saknar disciplin. Det är skamligt att tillåta den systematiska utslagning som sker, trots att skollagen entydigt och självklart ger varje barn rätt till skolgång och ålägger skolorna att säkerställa att alla barn når kunskapsmålen.
Om det är något som vi föräldrar till hemmasittare gör, så är det att aldrig välja minsta motståndets lag. Vi väjer inte för någonting i kampen för våra barns rätt till en framtid.
Malena Ernman, hovsångare, språkrör för Riksförbundet (H)järnkoll.
Jiang Millington, aktiv i föräldranätverket Barn i Behov
■ Hemmasittare är barn och unga som vill gå i skolan, men inte vågar eller förmår gå till skolan och därför är hemma under längre perioder.
