Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vår dåliga lön gör att vi inte kan vara sjuka

Foto: Privat

Min lön som undersköterska är så dålig att jag inte ens vill prata om den.

Att vara hemma när jag är sjuk är ett ekonomiskt bakslag och därför brukar jag släpa mig till jobbet ändå – trots att jag kan smitta både gamlingar och kollegor, skriver undersköterskan Evelina Gustavsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Här sitter jag med min snoriga näsa. Huvudet värker och jag känner att hela kroppen är slut. Jag sitter och velar om jag ska ringa och sjukanmäla mig för fjärde dagen i rad eller om jag ska försöka ta mig i kragen och göra mitt kvällsjobb som undersköterska. Vill jag riskera att mina gamlingar och arbetskamrater blir smittade? Är det egoistisk av mig om jag tänker på min ekonomi? Har jag råd att vara sjuk en fjärde dag? Har jag råd att gå back med 2 600 kronor? Ja, skulle nog många säga. Pengar är inte allt.

Men för mig som jobbar som undersköterska så är pengar allt. Jag skäms till och med för att berätta vad min lön är.

Att arbeta med gamlingar är nog det bästa jag någonsin gjort. Jag utbildade mig och jobbade som kock för några år sedan, men min längtan till de äldre blev för stor. Så jag ansökte till en skola för att påbörja en utbildning till undersköterska. Efter en tid av vikariejobb fick jag min fasta anställning på ett äldreboende i Västra Götaland.

Jag ångrar inte att vården blev mitt yrke.

Jag har underbara brukare, arbetskollegor och är mycket stolt över min avdelning. Där sätter vi brukarna i fokus och vi gör det lilla extra flera gånger om dagen. Där skrattar vi och har roligt. Jag trivs så otroligt bra med mitt arbete att jag längtar tills dagen efter, för då vet jag att det är arbete igen.

 

Alla vet att vi undersköterskor har en låg lön. Att vi undersköterskor jobbar med gamla människor som byggt upp vårt land. Gamla människor som är på sin sista anhalt. Vi håller dessa människor i handen när deras sista andetag tas. Vi undersköterskor är med när dem körs ut på båren till begravningsbilen. Ett sista hejdå.

Det är människor vi undersköterskor tar hand om. Det är människor. Liv. Men att arbeta med liv är inte värt någonting i dag. Det är i alla fall inte värt pengar.

Många frågar mig varför jag stannar i vården när lönen är så dålig som den är. Tänk om alla verkligen tänkte på sin lön inom vården? Ja, då hade vi undersköterskor inte funnits. Då hade alla äldre fått bo kvar hemma. De hade fått klara sig själva och fått gått omkring med avföring i sina blöjor. De hade gått minste om kanske den enda närheten de nu får. De hade fått somna in ensamma, utan någon som håller deras hand när de ligger inför döden. Det hade inte funnits någon undersköterska som stryker handen över den döendes kind.

 

Tycker man om äldre människor, som jag gör, så tycker man om att hjälpa de äldre när de själva inte kan. Tycker man om när man får ett leende och en kram från en äldre, så vet man att man har valt rätt yrke. Men ibland undrar jag faktiskt vad som gör att jag stannar kvar i mitt arbete. Jag vill ha bättre lön och jag vill kunna ha råd att vara hemma när jag är sjuk och det kan jag om jag byter yrke.

Men det är de gamlas leende, närhet och omtanke som gör att jag är kvar. Tänk om man hade samma villkor som i Norge. Från den första sjukdagen har man full ersättning. Då skulle jag verkligen kunna vara hemma och vara sjuk när jag behöver vara det.

Utan att jag behöver ligga och tänka på min ekonomi.

 

Evelina Gustavsson, undersköterska i Falköping

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!