Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Var är männen som borde ta avstånd?

Katerina Janouch efterlyser fler män som tar avstånd från de sexuella övergrepp kvinnor utsätts för. Foto: Thron Ullberg

Våldtäkter, oönskad kroppskontakt och en gråzon av sexuella handlingar.

Världen är en ondsint plats för tjejer och kvinnor.

Några få offentliga män ställer sig upp och tar avstånd från alla sorters sexuella övergrepp på kvinnor – men var är den stora majoriteten?, skriver Katerina Janouch.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Mamma, har du blivit våldtagen någon gång?

Det är min tonårsdotter som frågar rakt ut i det blå och frågan som ställs en solig dag träffar mig mitt i magen. Jag blir bokstavligt tagen på sängen och svarar ”nej”.

Hon fortsätter:

Men hur har du klarat dig?

Underförstått: Att bli våldtagen i dagens samhälle är en normalupplevelse för en kvinna. Den som inte blir utsatt för ett sexuellt övergrepp utgör en lyckosam minoritet. Ett undantag i en värld där det är vardagsmat att tjejer och kvinnor utsätts för allt från tafsningar till regelrätta grova sexuella handlingar under tvång och kanske med fysiskt våld som topping på vidrigheterna. Eller så hotas man med sexuella övergrepp verbalt. Gärna i debatter där en kvinna lyfter feministiska åsikter. Då ska hon våldtas och skändas som straff. Både unga killar och äldre män använder gärna den retoriken.

Min dotter säger att hon alltid är rädd. När hon går på stan. Åker kommunalt. Är ute på kvällen. Och jag tänker på hur det var när jag var i hennes ålder, hur jag knappt ens visste vad en våldtäkt var för något. Hur jag visserligen var medveten om att en flicka alltid var utsatt om hon gick hem genom en mörk park, men hur övergreppen ändå på något sätt mest föreföll som en avlägsen mardröm. Det händer inte mig. Det händer så sällan att det knappt existerar. Och jag ställde aldrig någon sådan fråga till min egen mamma. Det behövdes inte. Jag visste att hon inte råkat illa ut. Bara kände på mig, per automatik.

 

Kanske borde jag ha förstått att världen är en rätt ondsint plats för flickor och kvinnor redan när jag själv var tonåring. För när jag börjar reflektera inser jag att frågan om huruvida jag blivit våldtagen faktiskt inte är helt irrelevant. Nej, ingen har slagit ner mig bakifrån och släpat in mig i skuggorna när jag gått hem från t-banan men jag har de facto blivit utsatt för mäns närgångna beröring som skett mot min vilja. En äldre man har tagit mig mellan benen på ett oerhört äckligt sätt. En gång råkade jag ut för en så kallad flåsare i telefonen, en upplevelse som berörde mig extremt illa. Ofta har män tagit på min kropp när jag stått på krogen, klappat på rumpan och tryckt sig mot baken. Lagt sina händer på mig, sagt sliriga saker. En gång var jag mitt i en intim situation med en kille, ville avbryta, men han blev aggressiv och försökte tvinga mig att fullborda det vi påbörjat. Jag slet mig och gick. Men det hade lika gärna kunnat sluta annorlunda, till exempel om han varit starkare, mer aggressiv.

Jag inser plötsligt att mitt svar till min dotter inte är helt sanningsenligt. Våldtagen har jag inte blivit i ordets klassiska bemärkelse, men utsatt för oönskad kroppskontakt och en gråzon av sexuella handlingar – absolut.

 

Att tjejer och kvinnor bara ska acceptera mäns behov av kvinnokroppar och lust att ta för sig av dessa är så pass normaliserat att mitt eget psyke till och med låter mig tro att jag lyckats gå genom livet okränkt. Att jag är en av dem som haft turen eller skickligheten att undvika ovälkommen sexualitet.

Jag tänker på den 45-åriga kvinnan i Sätra som nyligen blev utsatt för överfallsvåldtäkt när hon var på väg hem från t-banan. Hagamannen går fri, utsläppt trots risk för återfall. Överallt i världen finns män som anser sig ha rätt att ta för sig av tjejer och kvinnor på en rad olika sexuella sätt. Min dotters fråga är ytterst relevant, inser jag efter att ha processat den i huvudet i flera veckor.

Några få offentliga män ställer sig upp i dessa sammanhang och tar avstånd från alla sorters sexuella övergrepp på kvinnor – men var är den stora majoriteten? Killar och män, jag vill gärna fråga er, vad tänker ni göra för att vi kvinnor ska känna oss tryggare? För det är hos er ansvaret ligger.

 

Katerina Janouch, författare och relationsexpert

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!