Häromdagen avslöjades det att Vänsterpartiets biståndsstiftelse har slussat hundratusentals skattekronor till Putinkopplade separatister i Ukraina. Gruppen som fått pengarna heter Borotba. Vänsterpartiet hävdar att man avslutade samarbetet med Borotba 2012 och att man står bakom Ukrainas rätt att slippa bli styckade av Moskva. Men så sent som i går stod fortfarande Borotba med på listan över samarbetspartners på Vänsterns Internationella Forums hemsida.
Oavsett när samarbetet avslutades går det att notera att just Vänsterpartiet gång på gång tycks ha otur med sina samarbetspartners. Det är lite förvånande eftersom Vänsterpartiet har en lång tradition av omfattande inläsning av politiska och ideologiska skrifter och diskussioner med pannan i djupa veck under kvällens sena timmar. Hur kan det så ofta bli så fel med val av samarbetspartner?
Sanningen är att Vänsterpartiet inte helt och hållet har gjort upp med sin historia av stöd till diktaturer.
För några år sedan satsade Vänsterpartiets biståndsstiftelse, som kallas Vänsterns Internationella Forum (VIF), stort på att stödja Laban ng Masa i Filippinerna, och betalade partiets ideologiska skolning med svenska skattemedel. Det slutade med att Laban ng Masa krävde att kommunister inom filippinska armén skulle göra militärkupp och införa planekonomi och revolutionära kvartersmiliser. Ungefär i samma veva samarbetade Vänsterns Internationella Forum med diktaturen Vietnam, diktaturen Kuba och wanna-be-diktaturen Venezuela. Alla tre samtidigt faktiskt. Däremellan hann man med att finansiera "marxist-leninistisk träning" i Colombia för Partido Communista Colombiano. För att nämna några exempel.
Det finns flera problem med detta. Det första är att Vänsterpartiet inte har gjort upp med sin historia, utan i stället tycks Vänsterns Internationella Forum blivit någon sorts samlingsplats för partiets renläriga vänsterflygel. Konsekvensen blir att alla vi andra i politikens huvudsakliga mittfåra även fortsättningsvis måste älta Vänsterpartiets historia för att baxa undervegetationen i Jonas Sjöstedts apparat närmare anständigheten, eller om hoppet är borta, ut i periferin.
Hur är det möjligt att Vänsterpartiets egen stiftelse år efter år stöder oreformerade kommunistiska partier, samtidigt som partiets ledning hävdar att partiet är reformerat?
Men det finns också ett annat problem. Det handlar om hela det system av partinära bistånd som vi har haft i Sverige i två decennier. Att riksdagspartier i Sverige kan ge bistånd till partier i andra länder är ett sätt att bidra till byggandet av demokratiska partier. Detta är mycket viktigt för att stärka demokratiseringen i världen. Regeringen eller Sida kan inte ge direkt stöd till enskilda partier, men genom svenska partier går det att främja denna mycket centrala del i ett lands demokratisering.
Men det partinära biståndet förutsätter att riksdagspartierna som är med i systemet tar ansvar och inte sponsrar auktoritära regimer och partier. Stödet ska stärka demokrati, inte stärka diktatur. Tanken med det partinära biståndet har aldrig någonsin varit att skicka pengarna till vare sig Fidel Castro, marxist-leninister i Filippinerna eller proryska separatister i Ukraina.
Om Vänsterns Internationella Forum väljer partners av detta slag är frågan vad som sker då partiet i det andra diket, Sverigedemokraterna, skulle ansöka om att få ta del av det partinära biståndet. Skulle partiet då skicka svenska biståndspengar till ultranationalister, fascister och antisemiter? Demokratisk pålitlighet är det sista man kan förvänta sig.
Det partinära biståndet är mycket viktigt. För att bygga demokrati krävs att det finns demokratiska politiker och partier, och i många länder i världen är dessa i stort behov av stöd. Men partinära bistånd förutsätter att både givare och mottagare ställer upp på de demokratiska principerna. Det partinära biståndet måste säkras mot det missbruk vi nu har sett.
Fredrik Malm,
riksdagsledamot FP
