DEBATT. Sommaren 2020 var den så kallade George Floyd-sommaren. Den afroamerikanska George Floyd blev, inför vittnen och mobilkameror, dödad av polis i samband med ett ingripande.
Black Lives Matter Sweden, den svenska grenen av den amerikanska rörelsen Black Lives Matter, skapades ur detta och fick snabbt ett stort inflytande i debatten om rasism i Sverige.
Mitt i all denna hetta skrev Alexander Bard en utmanande tweet som ledde till århundradets drev. Det protesterades utanför hans arbetsplats och gjordes massanmälningar till polisens redan nedringda kontaktcenter 114 14. Och där satt jag, och höll koll på hans twitterföljare. 10 000 nya följare på fyra dagar.
Går inte att isolera åsikter
I SVT:s valvaka 2010 vägrade Lars Ohly att gå in i samma sminkrum som Jimmie Åkesson. Då hade SD precis kommit in i riksdagen, och det var en symbolisk markering mot partiet. Månaden efter bjöds sju av åtta partiledare till Nobelfesten. Den åttonde som inte bjöds var Jimmie Åkesson. Nobelstiftelsens styrelse var enig. ”Vi är en privat stiftelse och bestämmer själva vilka vi vill ska få komma på festen” påpekade dem.
Nu har det gått mer än ett decennium av denna strategi. Av att smutskasta, förlöjliga och utesluta allt ifrån SD:s partiledare ner till deras anhängare på landsbygden.
2019 så beslutade dåvarande inrikesminister Mikael Damberg att SD ska hållas utanför samtalen om gängkriminalitet. Detta trots SD:s starka stöd från befolkningen. Som om SD inte representerade faktiska människors röster i Sverige. Som att det går att tysta genom isolering.
Likasinnade peppar varandra
Utanför dessa politiska uteslutningar, som jag bara berört en promille av, så har det under åtminstone åtta års tid pågått en aktiv kamp för att motarbeta SD på sociala medier. Bland annat genom att synliggöra deras nazistiska rötter och olika brott politikerna dömts för.
Ett Instagramkonto som heter Dyngbaggegalan bedriver satir med en tydlig politisk inriktning. Skulle Jimmie Åkesson halka på gatan så skulle Dyngbaggegalan vara först med att göra narr av det. Hade Richard Jomshof snubblat på orden och fått ett pinsamt hjärnsläpp i livesändning hade de varit där och gjort sig roliga på det, och hade en SD-röstare gjort en dålig intervju hade kommentarsfälten njutit och klippet delats för att förlöjliga vad SD och dess anhängare är för något.
Nu har det gått mer än ett decennium av denna strategi. Av att smutskasta, förlöjliga och utesluta allt ifrån SD:s partiledare ner till deras anhängare på landsbygden. Och eftersom många SD-motståndare känner beröringsskräck, så skulle en Sverigedemokrat blockeras från samtal om denne uppmanade till debatt. Så belysandet av varför man inte ska rösta på SD, går bara runt i en cirkel bestående av likasinnade som peppar varandra i hur mycket man hatar SD och hur sjukt det är att ”nazister” får så mycket politiskt inflytande.
Dags att byta strategi
Det är sällan jag sett civiliserade motargument om de sakfrågorna som SD lyfter fram, och försök att förstå varför en så stor del av befolkningen röstar på partiet. Även nu efter valet, så delas klipp på sverigedemokraters firande med alarmistiska budskap om att ”Sveriges samtid är officiellt en dystopi” och att svarta och bruna i Sverige ska förbereda sig på våld från högerextrema krafter.
Så min fråga är, när är det dags att åsidosätta känslomässiga utspel och smutskastning, och på ett intellektuellt plan bemöta sakfrågorna? När ska det på riktigt bjudas in till samtal?
När Jimmie Åkesson sträcker fram handen till Märta Stenevi och ber om att få skaka hand på att sluta kalla varandra nazister, så säger Märta Stenevi nej. Hon representerar hela den delen av Sveriges befolkning som uppvisat beröringsskräck sedan SD fick inflytande i svensk politik. Samma beröringsskräck som varit en bidragande faktor till att partiet blivit Sveriges näst största.
Jag tror det är dags för er att byta strategi.
Av Luay Mohageb
Premium
Premium
Premium