Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Välj väg och låt halv-DÖ dö

Johan Ingerö.
Alliansen. Foto: Olle Sporrong

Varken mitten- eller högerväljare låter sig längre imponeras av luftgitarrsolon. Så splittra bandet – eller kliv upp på scenen och börja spela, skriver Timbros Johan Ingerö.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Den viktigaste läxan efter den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ) efter valet 2014 är enkel: man förhandlar för att få makt, inte för att avstå den. DÖ innebar att den största konstellationen skulle släppas in i Regeringskansliet, samt få igenom sin budget. Därutöver gavs inga garantier eller frisedlar.

Nettoresultatet har blivit att Stefan Löfvens unikt svaga regering två gånger om året får igenom sina diverse skattehöjningar, och att alliansen däremellan försöker lindra smärtan genom att stoppa merparten av den politik som ligger utanför budgeten.

För de borgerliga innebar överenskommelsen dessutom en svårt demoraliserad väljarkår, och att varje budgetprocess blir en plågsam påminnelse om hur man släpper fram åtgärder som man i själ och hjärta ogillar.

För politiken som helhet har det inneburit att det folkliga förtroende för politikers förmåga att fatta beslut och lösa problem blivit svårt sargat. Även de högsta förtroendesiffrorna för våra partiledare är historiskt sett mycket låga.

 

LÄS MER: Sluta sörja de som lämnat M för SD

 

DÖ slutade gälla i och med att KD bröt överenskommelsen. Men dess anda lever vidare, i form av ett halv-DÖ. Moderaternas (och sedan tidigare Kristdemokraternas) önskan om en gemensam borgerlig budget före nästa val är därför rakt igenom rimlig. Strängt taget har den svenska borgerligheten bara två realistiska alternativ.

■ Gå Stefan Löfven till mötes. Det innebär att alliansen formellt splittras och att dess partier vart och ett kan förhandla med den rödgröna regeringen om allt, inklusive budget. Det finns argument för en sådan modell. Det skulle sannolikt tvinga socialdemokratin att ge upp den vettlösa jakten på valfrihet och välfärdsföretagare, och rädda landet från Vänsterpartiets destruktiva inflytande över vår gemensamma ekonomi. Men det innebär också att socialdemokratin cementeras som regeringsbildare. Och risken är stor att olika väljargrupper revolterar mot den permanenta mittenlösningen genom att söka sig ut mot de olika kanterna.

■ De borgerliga försöker ta över makten på så egna villkor som möjligt, vilket sannolikt enbart kan göras med i bästa fall passiv hjälp från Sverigedemokraterna. Den vägen är inte utan risker, men innebär nästan helt säkert en mer genomgående borgerlig politik på samtliga politikområden än ett samarbete med S och det som återstår av MP. Det innebär även att Alliansen slipper föra det tvåfrontskrig mot både vänstern och SD som ledde till valförlust 2014. Den största omedelbara faran är borgerliga partimedlemmar som helt enkelt avslutar sina engagemang. Den skadan måste då ställas mot vilka väljare som kan vinnas, och vilka samhällsproblem som kan lösas.

 

Det ligger i sakens natur att vi inte kan veta exakt vad de båda alternativen leder till på sikt. Politik är svårförutsebart, och både in- och utrikes händelser har en förmåga att riva sönder planeringen. Men om rådande ordning får leva vidare så kommer väldigt många väljare se SD som den enda oppositionen i valet 2018, och i så fall innebär det tack och hej till alla tankar på en ny alliansregering. Och för de borgerliga partier som ändå överlever valet återstår fortsatt samma alternativ: S och SD.

Dessa två alternativ kommer helt enkelt inte att försvinna. Varken mitten- eller högerväljare låter sig längre imponeras av luftgitarrsolon. Så splittra bandet – eller kliv upp på scenen och börja spela. Välj väg och låt halv-DÖ dö.

 

Johan Ingerö

Ansvarig för välfärdsfrågor på tankesmedjan Timbro