Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Våldet i skolan är inte barnens fel

Emma Edslätt. Foto: Privat.
Foto: Kristian Kirk Mailand/Maimento / Kristian Kirk Mailand/Maimento
Foto: Shutterstock.

Värk, blåmärken och kränkning av min auktoritet som lärare blev resultatet när jag vägrade ge en elev mina nycklar, skriver läraren Emma Edeslätt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag är en lärare som utsatts för våld i skolan. Första gången var redan under utbildningen. Jag fick en spark för att jag vägrade ge eleven mina nycklar. Andra gången var i samband med konfliktlösning, jag fick flera sparkar på mitt ena ben. Värk, blåmärken och kränkning av min auktoritet som lärare blev resultatet.

Som yrkesverksam legitimerad lärare möter jag nästan dagligen vuxna som ifrågasätter mitt yrkesval, hur tufft det måste vara, att det inte är någon ordning i skolan i dag, att det var bättre förr. Och hur ska jag som en professionell legitimerad lärare hantera och bemöta elever som gått över gränsen och brukat våld?

Jag skäms inte över att ha blivit utsatt för detta. Det var jobbigt att göra anmälan, jobbigt att berätta för kolleger och familjen. Framförallt mina tonårssöner. Men vad som är intressant var att ingen har frågat hur det var med eleven. Det var, och är, det jag funderar över. Hur mår en elev som slår eller sparkar personal på skolan?

 

LÄS MER: Varje dag filmas lärare och elever i smyg

 

När jag växte upp slogs jag ofta. Jag var ett ganska besvärligt barn. Mest slogs jag med min bror men det hände att en och annan kille i klassen hamnade i vägen. 
Jag har inget minne av att det förekom våld i skolan, möjligen lite tacklingar på fotbollsplanen. Och så den där gången när jag slog till en kille som jag tyckte sparkade mig på benet med flit. Blev vi osams löste vi det själva, det var inga vuxna som agerade ombud åt oss. Men när vi behövde hjälp fick vi den, de vuxna var närvarande och tydliga med gränser.

Min upplevelse av elever i skolan i dag är att många barn inte lärt sig var gränsen går för lek och allvar. Framförallt ser jag många elever som inte känner sig trygga. Jag tror att detta kan vara en av anledningarna till att våldet i skolan ökar.

För en tid sedan hade jag ett samtal med ett par föräldrar vars barn har svårt att följa regler, i skolan är det inga större svårigheter, men föräldrarna upplever att det är besvärligt hemma.

Efter en stund kommer den fram, osäkerheten. Med svag röst säger den ena föräldern: ”Vi vet inte hur vi ska göra för att få vårt barn att göra som vi säger”.

Jag tror inte att de här föräldrarna är ensamma om dessa tankar. Hur många minns inte ”Nanny-programmen” som fick sitt stora genombrott med att återinföra skamvrån men en så kallad "time-out"?

 

LÄS MER: Det är ni som kan rädda skolan, föräldrar

 

Hur många var det inte som blev lättade över att de fick ett konkret verktyg att använda i sin uppfostran? Men vad lärde sig barnen av time-out? Att om jag skriker, spottar, slåss och svär får jag en stund lugn och ro och sen egentid med en vuxen? Att jag blir sedd och bekräftad vid dåligt beteende?

Jag tror i stället att vi måste fokusera på att skapa en ansvarskultur och ha ett gynnsamt förhållningssätt, både i sort och smått. Vi måste hjälpa våra barn och elever att ta ansvar, både gentemot varandra och mot omvärlden.

Då får vi det hållbart tillsammans. På riktigt.

Utöver det måste vi acceptera och förstå att det tar tid att uppfostra barn. Både våra egna, men även andras. Och vi behöver hjälpas åt. Det vi behöver ge våra barn är inte en säck med pengar, den senaste mobilen, guldkort på Grönan eller vad det nu kan vara. Vad vi vuxna måste ge till våra barn är tid, tålamod, ansvar, respekt och kärlek.

Det är inte barnens fel, det är vuxenvärldens fel.

 

Emma Edeslätt

Lärare