Om påven Pius XI på sin tid fann guds gåva till mänskligheten i Mussolini, så kan vi nu konstatera att tragedin har kommit tillbaka som fars. Vi kommer från tjugo långa år med Berlusconi, en spektakulär serie av brister och ineffektivitet, en våg av korruption och lagar som har stiftats i personliga syften. Allt detta har gjort oss italienare fattigare och frustrerade och minskat vårt självförtroende.
För att använda ett språkbruk som ligger Berlusconi varmt om hjärtat: Skulle ni anförtro ert fotbollslag till en tränare som fortsätter att försämra lagets potential? Vi italienare har gjort det många gånger. Något som har varit möjligt på grund av att Berlusconi har dragit nytta av naiviteten hos alla människor som tror på messias i någon form.
"Il Cavaliere" har sett till att det är möjligt att nå välstånd och framgång utan att betala skatt. Samtidigt har privilegierna för personer i toppskiktet lämnats orörda.
Från detta är steget kort till att påstå att män som stinker maffia är ovalbara, att det fortfarande finns möjligheter när det gäller statsskulden, att det i relationer till internationella organ inte spelar någon roll att vi har en inrikespolitik som ibland har liknat ett motiv av Hieronymus Bosch i händerna på bröderna Marx. Italien riskerade faktiskt förra året att bli insolvent.
Mannen som fick i uppdrag att rädda situationen - den femtioelfte som har sänts av försynen - var Mario Monti, den före detta ordföranden för elituniversitetet Bocconi i Milano och före detta internationell rådgivare till Goldman Sachs.
Mario Monti är, som nyliberal vän av bankdirektörer och Vatikanen, en unik person i Italien. Han lyckas förena en klerikal katolicism med en strikt protestantisk anda, som har fått honom att undvika skulder genom rapp av svångremspolitik. Det är inte ett sammanträffande att Monti, för att kritisera Berlusconi, drar nytta av idéer med nordligt ursprung. Å andra sidan utgör detta Montis gräns. Om en luthersk diet är effektiv för att få ordning på kvitton, så skulle det för tillväxt dessutom behövas entusiasm och förändringsvilja. Dessa faktorer har italienarna svårt att finna i en person som står finanskapitalismen för nära för att rikta blicken mot vidare horisonter, till exempel för att föreställa sig ett folkets Europa, snarare än bankernas.
Favoriten i det stundande valet är mittvänsterpartiet Partito Democratico, PD, som leds av Pier Luigi Bersani. Bersanis parti har fördelen att det har använt sig av primärvalet för att odla sin ledares image.
Genom att låta partiets väljare utse partiledare har man lyckats undvika en förkastlig vallag som förhindrar väljarkåren att kryssa för enskilda kandidater. Primärvalet har gett PD en tillräckligt stor väljarbas för att partiet ska framstå som folkligt. Optimister menar att Bersani skulle kunna bli grundare av en modern socialdemokratisk rörelse. Beklagligt är dock att den vänster han tillhör varit bland de svagaste i Europa. Berlusconi skulle inte ha vunnit val efter val om hans motståndare hade varit kompetenta.
Men spöket som vandrar genom den italienska halvön är oregerlighetens spöke. Om PD skulle vinna med knappa marginaler, skulle en allians med Monti vara oundviklig. Men Monti och partiet Sinistra Ecologia Libertà, som befinner sig i vänsterkanten av Bersanis allians, är inte lätta att sammanföra.
Mitt i allt detta tar Berlusconi in på sina motståndare för varje gång han visar sig i tv, förklädd till fosterlandets frälsare. Han hotar med den icke-existerande "kommunistiska faran", kommer med orimliga löften (avskaffandet av den fastighetsskatt som har räddat oss från att gå samma öde till mötes som Grekland) och pladdrar om liberala revolutioner (som om en person som har arbetat hårt för att nå en monopolliknande ställning i sitt verksamhetsområde - tv-branschen - skulle vara övertygande som paladin för den fria marknaden).
Om det är den här situationen som vi befinner oss i, verkar som det trovärdigaste partiet (eftersom man alltid röstar på det minst dåliga alternativet).
Men ett parti kan i ensamhet inte åstadkomma några mirakel. Vad som återstår är upp till civilsamhället. Med stöd av en god politisk organisation - som PD skulle kunna visa sig vara - skulle man, vid sidan om ekonomin, behöva vidta åtgärder när det gäller mentaliteter. Dessa två element är inte oberoende av varandra.
Korruption, populism, en skadlig fixering vid kärnfamiljen som social enhet, avfärdandet av kunskaper och meriter, bristen på social rättvisa och mångfald är bara några exempel på samhällsproblem som under de senaste åren har tilltagit i styrka - och bromsar den utveckling som Italien behöver. Att Italien utgör Eurozonens tredje största ekonomi är föga positivt om landet inte samtidigt utgör en stor demokrati.
Nicola Lagioia
Född i Bari i södra Italien och arbetar som förlagsredaktör och författare. Hans senaste roman "Allt kommer tillbaka" gavs ut på svenska förra året.
Översättning: Sanna Dager
Premium
Premium
Premium