Vakna! Vårt samhälle är i accelererande förfall

DEBATT. En polis mördas och Twitter fylls av det vanliga. Politiker som ska visa upp delaktighet och avståndstagande. Utrikesminister Ann Linde som twittrar ut en precis nytagen bild med böjt huvud på sig och ett par kolleger under en symbolisk tyst minut. Poserande i symbolhandlingar upplagda utan att förstå det smaklösa med det.

Samma gamla floskler från riksdagspolitiker i de olika partierna om att det är en attack på samhället och på demokratin. Tyvärr var det samtidigt bara en tidsfråga innan det skulle hända. I Sydsvenskan uttalar sig en kriminolog om att det är ovanligt med dödligt våld mot poliser. Relativiseringsapparaten är i full gång.

Det är bara dagar sedan integrationspolisen Ulf Boström i en uppmärksammad intervju med SVT brister ut i tårar över hur organiserad brottslighet och systematisk utpressning har vuxit fram och fått fäste. Hur lite han och hans kolleger kan göra för att hjälpa de brottsutsatta. Hur stort och totalt underskattat problemet är.

När kommer väckarklockan?

Jag har själv många gånger undrat när väckarklockan kommer för medborgarna. Att det i Sverige 2021 finns områden där människor av rädsla inte vågar prata med poliser. Där räddningsfordon eller polisbilar inte kan köra in själva utan att vara åtföljda av backupfordon. Områden där det råder parallella rättsordningar och där ditkallad blåsljuspersonal inte sällan utsätts för planerade bakhåll.

Jag har ett återkommande uppdrag som sakkunnig åt polisen. Jag sitter då med poliser som i regel arbetar med riktigt grova brott, i bland sitter jag med dem i dagar i sträck och får också insyn i utredningar. Vi pratar under arbetet, fikar och äter luncher tillsammans. Efter ett tag brukar det lossna och jag får samma berättelser av dem som jag får av de personliga vänner jag har vid polisen. De som jag umgås med privat eller ibland jagar tillsammans med.

Hopplöshet och bakbundenhet

Den återkommande känslan är en hopplöshet och en bakbundenhet. 

En utbredd oförståelse för vad som skulle behöva ändras rättsligt. En känsla av oförståelse från politiskt håll med ett samhälle som är i ett accelererande förfall. Där välkända brottslingar kan gripas och vara ute igen innan polisen hunnit gå av sitt pass. Där ett snabbt avklarat förhör kan vara något statushöjande för brottslingen. Ett samhälle där verkningslösa bötesstraff döms ut till individer som aldrig har betalat och aldrig kommer att betala några böter. Där misstänkta för en lång rad med brott i bästa fall åtalas och döms för det grövsta av brotten. Ett straffsystem med olika skalor för rabatter. Där empatilösa brottslingar alltid ska få en ny, andra, tredje eller fjärde chans men där samhället aldrig tillåts sätta stopp.

Hur illa måste det bli?

Samtidigt en politisk sfär som pratar om krafttag och att det snart vänder. Bara väljarna fortsätter att rösta på politiken som lett fram till utvecklingen. Alltid samma övertygelse om den egna politiska förträffligheten men samtidigt oviljan eller oförmågan att självkritiskt tänka i andra eller nya banor. Där det i stället får räcka med att publikt ta avstånd när något brott fått de mediala strålkastarna på sig.

När det samtidigt inte tycks finnas någon politisk insikt eller självkritik säger det mig därför att vi är långt ifrån någon ljusning. 

Frågan är hur illa det måste bli innan det kan bli bättre?

Av Lars Lundbäck

Företagare och entreprenör