Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vägskälet som är alliansens mardröm

Leif Pagrotsky. Foto: Sven Lindwall

Väljarflykten till SD ställer alliansen inför sitt svåraste vägval - förutom C:s splittring i invandringspolitiken har M och KD en annan syn än FP, skriver Leif Pagrotsky.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Partierna som förlorar till SD

Moderaterna.....6%
Folkpartiet.....4%
Centerpartiet.....3%
Kristdemokraterna.....4%
Socialdemokraterna.....1%
Vänsterpartiet.....2%
Miljöpartiet.....0%

 

Tabellen redovisar andelen av väljare på respektive parti 2010, i procent, som, i november 2013, bytt till Sverigedemokraterna.

Källa: SCB

Hur ska de borgerliga navigera i det nya politiska landskapet? Statistiska Centralbyråns stora mätning av partisympatierna i november skakade verkligen om det politiska landskapet. Den nya bilden får säkerligen stora effekter på partiernas val av långsiktig strategi. Vägvalen kommer rimligen att vänta till efter valet, men den bild som nu framkommer måste påverka vissa partiers inre liv redan nu.

Aldrig tidigare har det framgått så tydligt som i denna mätning från SCB hur Sverigedemokraterna nu uppfattas som ett klart borgerligt parti. Genom hela mandatperioden har SD stött regeringen i allt av betydelse, alla budgetar, talmansval, statsministerval, alla KU-frågor, kort sagt så gott som alla frågor där blockpolitiken varit etablerad. För första gången röstar de i dessa dagar mot regeringen i en viktig skattefråga, men det är ett undantag som inte rubbar mönstret.

Den strategin ger nu avkastning. För missnöjda borgerliga väljare har steget att gå över gränsen till SD blivit kort. I deras ögon spelar det ingen roll för regeringsfrågan om ett borgerligt parti är i eller utanför regeringen. Bytet blir ett sätt att visa sitt missnöje med resultaten av den politik som förs utan att behöva stödja ett rödgrönt alternativ.

Och antalet väljare som är missnöjda med resultaten av regeringens politik växer. 6 procent av alla som röstade på Moderaterna 2010 säger nu att de skulle rösta på SD om det vore val i dag, 100 000 moderatväljare har bytt till SD sedan valet enligt SCB. De andra allianspartierna har tappat nästan lika stor andel av sina väljare till SD: FP 4 procent, C 3 och KD 4 procent. Dessa siffror kan förefalla små, men med de lövtunna marginaler som råder i svensk politik är detta betydelsefulla förskjutningar.

Jag tvivlar på att invandringspolitiken ensam förklarar denna tydliga överströmning mellan de borgerliga partierna. I så fall hade vi sett något liknande också hos de rödgröna, som inte drabbats av någon liknande flykt till SD.

Det nya landskapet innebär att allianspartierna kan vara på väg att hamna i samma knipa som redan plågat deras kamrater i till exempel Frankrike och Norge: Själva blir de för små för att vinna val och styra landet, samarbete högerut blir en möjlighet som skrämmer, lockar och splittrar.

I Frankrike håller det stora borgerliga partiet på att sprängas av denna fråga. En falang vill samarbeta med Le Pens Nationella Front, kanske den enda möjligheten för dem att kunna vinna val i framtiden eftersom extremhögern blivit så stark. En annan falang vill absolut inte det, i stället vill de locka deras väljare genom en tydlig anpassning till deras invandringsfientliga politik. Det franska systemet med enmansvalkretsar gör frågan extra tillspetsad.

I Norge var läget länge som i Sverige. De etablerade borgerliga partierna vägrade samarbeta med Framstegspartiet, FrP, som de uppfattade som rasistiskt och ekonomiskt populistiskt. Resultatet blev att FrP växte och hotet om ett borgerligt parlament dominerat av extremhögern skrämde en del borgerliga väljare att i stället stödja den populäre Jens Stoltenberg. Inför perspektivet av evig opposition bytte Höyre, Kristelig Folkeparti och Venstre strategi inför det val som hölls i oktober. De började i stället samarbeta högerut. FrP beskrevs som att de ändrat sig och mognat, att de tonat ner sin retorik och nu var ett parti som alla andra. För en utomstående är den förändringen dock svår att se. Strategin lyckades, de vann valet och nu är finansministern, justitieministern och arbetsmarknadsministern från FrP. De två små mittenpartierna ville inte vara med i samma regering som FrP men stöder regeringen ändå.

Vilken väg väljer M, FP, C och KD för framtiden? Kommer de att göra som partivännerna i Norge och säga att SD blivit lågmälda och rumsrena och möjliga att samarbeta med? Kommer de att försöka locka tillbaka väljare med ny ton i invandringspolitiken? Kommer de att välja en gemensam hållning eller kommer de att gå olika vägar och överge tanken på ett evigt borgerligt block?

Jag avundas dem inte och ska inte ge några råd.

Baserat på erfarenheterna av de olika partiernas attityd till samarbete med SD:s föregångare Ny demokrati vill jag ändå våga mig på en gissning.

Min tro är för det första att M och KD inte har samma syn som FP. För det andra att C får ännu större problem att välja väg när de centerpartister som vill ha fri invandring och månggifte skall komma överens om detta vägval med traditionella centerpartister med mer konservativ grundsyn.

Men en sak är säker: Att hålla ihop en borgerlig allians blir dock mycket, mycket tuffare i framtiden.

 

LEIF PAGROTSKY

S, är tidigare näringsminister, nu fri skribent.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!