Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vad får vi egentligen för EU-miljarderna?

Stefan Löfven påstod nyligen att vi tjänar 300 miljarder kronor per år genom EU:s inre marknad. Länderna i söder och öster borde se liknande effekter – varför fortsätter vi då att skicka miljardbelopp dit? skriver Jessica Stegrud.Foto: KRISTOFER SANDBERG
Jessica Stegrud är EU-parlamentariker för Sverigedemokraterna.Foto: Fredrik Persson/TT

Fem EU-länder – däribland Sverige – föreslås nu stödja de andra 22.

Det har blivit allt tydligare att vårt eget land har stora och växande problem. Pengarna behövs på hemmaplan, här och nu, skriver Jessica Stegrud (SD).

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Vad får vi egentligen för pengarna? Sverige är sedan länge en av de största nettobetalarna till EU och betalar årligen över 30 miljarder kronor i EU-avgift, vilket motsvarar kostnaderna för både den svenska polisen och domstolarna varje år. Med andra ord innebär det att varje omförhandlad promille i EU-sammanhang utgör enorma belopp för svenska skattebetalare. 

Just nu pågår förhandlingar om kommande långtidsbudget och enligt nuvarande förslag skall fem länder, däribland Sverige, betala 75 procent av de totala nettobidragen till unionen de kommande sju åren. Fem länder ska alltså stödja de andra tjugotvå. Nästa gång ni är på resa genom Europa och ser en skylt med ”paid for by the European Union” är det alltså till stor del svenska skattebetalare som stått för notan. Toppmoderna höghastighetståg i Spanien går i tid tack vare våra skattepengar samtidigt som vi ska låna hundratals miljarder kronor för att bekosta våra egna.

Kräver högre avgift och låter oss stå för notan 

Sverige är dock inte helt maktlösa i denna fråga, då vi har vetorätt som borde utnyttjas till fullo. I dagsläget är det bara en handfull länder som står upp mot de så kallade ”sammanhållningens vänner”, 17 länder, som leds av den socialdemokratiska premiärministern i Portugal, Antonio Costa, där samtliga vill höja EU:s budget. Alla dessa länder är nettomottagare i dessa sammanhang – vilket gör det enkelt att propagera för mer pengar och höjda avgifter när de själva inte behöver stå för notan. 

Här närmar vi oss också ett av de stora problemen med EU och dess framtid. Ska EU vara en union som ständigt slussar pengar söder- och österut? Frihandel, gemensam inre marknad och samarbeten på inom exempelvis miljöområdet bör inte innebära ständigt ökade kostnader. 

Löfvens EU-argument är ihåligt

Stefan Löfven påstod nyligen att vi tjänar 300 miljarder kronor per år genom att vara med i EU:s inre marknad. Länderna i söder och öster borde se liknande effekter och frågan blir då varför vi fortsatt behöver skicka miljardbelopp till dessa länder? 

Unionen är nästintill enig om att utöka med Albanien och Nordmakedonien. Länderna skulle bli nettobidragstagare för all överskådlig framtid.

Stöden från EU präglas dessutom av stor korruption och dyr byråkrati samtidigt som de har högst tveksamma effekter. Kritik har riktats mot EU:s utbetalningar både från den europeiska revisionsrätten såväl som fristående revisionsfirmor. Det har nyligen också uppmärksammats att jordbruksstöden - som utgörs av en tredjedel av totala budgeten - till stor del hamnar i oligarkers fickor i forna östländer och inte hos små lantbrukare. 

Nu pratar man dessutom om att EU ska få direkt beskattningsrätt, något som inte bara skulle utgöra startskottet för än mer skatter och avgifter, utan också vara ytterligare ett steg bort från nationellt självbestämmande.  

Välkomnar två korrupta bidragsländer

Vad som är än mer anmärkningsvärt är att unionen är nästintill enig om att utöka den med ytterligare två mycket fattiga länder, Albanien och Nordmakedonien. Sverigedemokraterna är det enda svenska partiet i Europaparlamentet som sagt nej till detta, då detta är två länder, som enligt Transparency International, brottas med korruptionsproblem i nivå med Colombia och Panama. 

Länderna präglas av hög kriminalitet, problem med rättsstatliga principer och relativ fattigdom. Ett medlemskap skulle också innebära så kallad ”brain drain” av välutbildad arbetskraft samt underlätta exporten av både narkotika och organiserad brottslighet. Dessutom skulle länderna bli nettobidragstagare för all överskådlig framtid. 

Rädda svensk vård och polis i stället

Det har blivit allt tydligare att Sverige numera har stora och växande problem med allt från gängkriminalitet till bristande integration, sjukvårdsköer, konkursmässiga kommuner och resursbrist inom polis och rättsväsendet. Pengarna behövs helt enkelt på hemmaplan, här och nu. 

Det här är helt enkelt inte hållbart. Att efter Storbritanniens utträde snarare öka än minska budgeten och låta redan högt beskattade och belastade svenska skattebetalare betala en del av notan är inte rimligt. Unionens folk lär inte heller bli mer sammansvetsade när de tvingas betala för andras välfärd på bekostnad av sin egen. Med vår politik hade strukturfonderna lagts ner och EU-budgeten och därmed EU-avgiften kunnat bantas med en tredjedel. Frihandel ska inte kosta pengar – det är själva poängen med en inre marknad. 

 

Av Jessica Stegrud (SD) 

Europaparlamentariker