Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vad bidrar jag med som en man inte kan?

Josefin Utas. Foto: Privat
Foto: Shutterstock.
Foto: Shutterstock.

Vissa företag skriker efter just fler kvinnor. Då undrar jag som kvinna: Vad är det jag förväntas bidra med som en man inte skulle kunna? skriver ingenjören Josefin Utas.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det är kris inom tekniksektorn. I senaste numret av tidningen Ny Teknik larmar chefredaktören Susanna Baltscheffsky i sin ledare:

”Tekniksektorn skriker efter fler kvinnor. Tre av fyra ingenjörer är män. För IT-branschen är läget ännu mer krisartat. Inte ens 8 procent av de kvinnliga studenterna vid KTH läser till utvecklare”.

Som den analytiska ingenjör jag är dyker många frågor upp i huvudet när jag läser detta. Vad är det kvinnor bidrar med som inte män kan?

Om jag anställdes på ett företag som ”skriker efter kvinnor” skulle jag väldigt gärna vilja veta vad min arbetsgivare förväntas ha anställt genom att ta in just mig. Vad är det jag förväntas bidra med som en man inte skulle kunna?

 

LÄS MER: Ensamstående offras i jakten på jämställdhet

 

”Allt fler teknikföretag har identifierat kvinnobristen som ett problem” skriver Baltscheffsky.

Som den nyfikna ingenjör jag är, är jag mäkta nyfiken på dessa analyser. Vad är det dessa företag har hittat i dem? Och vad är det som de inte hittat? Vad är det för parametrar som män som är ingenjörer saknar? Är det rött läppstift? Särskilda feromoner? Långt hår? Barnperspektiv? ”Kvinnlig energi”? (!) Eller vad är det som saknas?

Vad är det där magiska som jag i egenskap av kvinna kommer att uppfinna som inte en man kan? Jag är nyfiken på att veta även om det så bara är att jag statistiskt sett skulle ha en större sannolikhet att uppfinna något.

 

Och jag är förstås nyfiken på: lever jag upp till rollen som en ingenjörskvinna? Skriver ingenjörskvinnor sådana här inlägg till exempel?

Som den kreativa ingenjör jag är funderar jag på om inte mer noggranna urvalsprocesser vid rekrytering kunde lösa detta kvinnobristproblem. Om man nu vet vad som saknas i företagen som har få kvinnor så kan man ju bli mer petig med de män man anställer. Det vill säga se till att männen man anställer är mer kvinnliga. ”Kvinnliga ingenjörer”. Vore inte det en idé?

Jag kan inte låta bli att tänka bakåt i tiden. Om det är kris nu, vad var det inte för 50 eller 100 år sedan med tanke på hur få kvinnor som var ingenjörer då? Hur kunde vi klara oss alls?! Och för att inte tala vissa andra arbetsplatser i nutid.

Ta till exempel svenska skolan och inom vården. Snacka om kris! De har brutal mansbrist alltså.

Fast, det kanske inte räknas som kris? Varför inte i så fall?

 

Josefin Utas

Josefin Utas, ingenjör och aktiv i partiet Borgerlig Framtid.

En version av denna text publicerades först på Josefins blogg.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!