Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

V står starkare ensamt i valet

Foto: Sven Lindwall

Rödgröna samarbetet försvagade kampen mot regeringen i stället för att förstärka den, skriver Lars Ohly.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det rödgröna samarbetet i valet 2010 misslyckades i det som var vår viktigaste uppgift, att vinna regeringsmakten. I höst har halva mandattiden gått. Det är hög tid att fundera över hur oppositionen bäst ska formeras för att vinna nästa val.

Hur en ny regering ska se ut och hur en ny politik ska kunna formas är inte enkelt. Maria Wetterstrand skrev på twitter häromdagen: "En månad med bra opinionssiffror och de flesta sossars ödmjukhet tycks som bortblåst". Det kan onekligen bli ett problem för den rödgröna oppositionen om S drömmer sig tillbaka till tider när de kunde regera Sverige från minoritetsställning.

Demokratin mår bra av tydliga alternativ och intressemotsättningar som inte döljs eller sopas under mattan. Därför skulle det vara ohederligt om socialdemokratin starkt kritiserar regeringens politik och de effekter den ger i form av ökade klasskillnader, ökad fattigdom och större löneskillnader mellan kvinnor och män - och samtidigt säger sig vara beredd att regera med de partier som är ansvariga för denna politik.

Därmed skulle all verklig förändring försvåras. Ingen kan väl tänka sig att FP skulle stödja en S-regering utan att - minst! - få genomslag för sin skolpolitik. Eller att C skulle vilja samarbeta med S om S vill förstärka arbetsrätten?

När oppositionen gör upp med regeringen i olika frågor försvåras en ny politik efter nästa val. Det parti som allt som oftast röstar med regeringspartierna är SD, som därför också av det skälet - och naturligtvis många andra - är omöjligt att samarbeta med för rödgröna partier. Men även socialdemokrater och miljöpartister har förletts att i vissa fall ta rollen som stödpartier till regeringen. Särskilt allvarligt är det naturligtvis när dessa överenskommelser strider mot den politik som partierna gick till val på.

MP anslöt sig till en human och rättssäker migrationspolitik i det rödgröna samarbetet men struntade i det för att få dricka kaffe med Tobias Billström. S har nu återgått till sin position som vapenexportörer till diktaturer efter att i det rödgröna samarbetet under en kort period varit motståndare.

Jag anser att det var rätt att utmana högerregeringen i valet 2010 med ett gemensamt rödgrönt regeringsalternativ. Men lika rätt som det var då, lika fel vore det att upprepa konceptet i n för nästa val. Inte främst därför att vi misslyckades med att nå regeringsmakten - det gjorde vi ju även 2006 då Göran Persson avvisade samarbete - utan därför att samarbetet försvagade kampen mot regeringen i stället för att förstärka den.

Det rödgröna alternativet var alltför likt den regering vi skulle utmana. Partiernas egenart försvann och det blev svårt att se hur en röst på något av de rödgröna partierna skulle göra skillnad. Inför nästa val måste den rödgröna oppositionen tänka nytt utan att lämna idén om att byta regering och byta politik.

Ett sätt att undvika att göra om gamla misstag men samtidigt skapa ett alternativ till en alltmer trött och visionsfri borgerlighet är att titta västerut. I Norge bildades en rödgrön regering 2005 efter en valrörelse där partierna lät bli att presentera en gemensam valplattform men uttryckte en tydlig ambition att bilda gemensam regering efter en valseger.

Det förhållningssättet har många fördelar. Väljarna får makten att påverka regeringspolitiken genom sitt partival och samtidigt finns det en tydlig utmanare till regeringen. I vissa frågor ligger S, MP och V redan ganska nära varandra och kan därför utan att göra våld på sig presentera gemensamma förslag. I andra frågor, som till exempel synen på privata företags vinstintresse inom välfärden, är de rödgröna mer oense och bör gå till val på sin egen politik.

Svaret från Reinfeldt kommer naturligtvis bli att väljarna inte vet vilken politik en ny regering kommer att föra. Men varför ska en ny regeringsplattform vara framförhandlad före valet och innan väljarna fått möjlighet att påverka styrkeförhållandena i en ny regering? I ett flerpartisystem måste rösträtten inte bara ge rätten att välja mellan regeringsalternativ utan också makten att påverka politiken.

 

LARS OHLY

Lars Ohly, V, är riksdagsledamot