V och C har ingen plikt att rösta fram en kvinna

I veckan kan Magdalena Andersson väljas som ny statsminister efter Stefan Löfven.
Foto: ADAM IHSE/TT
Henrik Jönsson är libertariansk debattör, youtuber och författare.

Det är svårt att inte tolka S-profilernas utspel som att Nooshi Dadgostar och Annie Lööf i egenskap av kvinnor anses ha en särskild plikt att – oavsett politiska konflikter – rösta fram Magdalena Andersson till statsminister på grund av könslojalitet.

Den grasserande könsargumentationen säger någonting mycket allvarligt om synen på ansvar i Sverige, skriver Henrik Jönsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Begreppet ”ämbete” kan spåras ända tillbaka till det urgermanska ordet för ”tjänare” och beskriver ett officiellt ansvar för en del av ett lands förvaltning. De ämbetsverk som Axel Oxenstierna instiftade under 1600-talet vilade på just detta tjänarideal: ämbetspersonernas identitet är irrelevant, för det är ämbetets institution som är betydelsefull och som ska ingjutas med ett flöde av kompetens.

Ändå är det könsidentiteten som betonas när den nyutnämnda socialdemokratiska partiledaren Magdalena Anderssons anspråk på statsministerposten ska försvaras.

S-profilerna drar könskortet

Både socialdemokraternas tidigare utrikesminister Margot Wallström, före detta socialförsäkringsminister Annika Strandhäll och journalisten Helle Klein inskärpte nyligen olämpligheten i att ifrågasätta Magdalena Andersson ambition att bli Sveriges första kvinnliga statsminister – just på grund av hennes kön.

Det är svårt att inte tolka dessa utspel som att Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar och Centerpartiets Annie Lööf i egenskap av kvinnor anses ha en särskild plikt att – oavsett politiska konflikter – rösta fram Magdalena Andersson till statsminister på grund av könslojalitet.

Feministiskt PR-fiasko

Utöver att det bör betraktas som ett feministiskt PR-fiasko om Sveriges första kvinnliga statsminister kläms in i sluttampen av en skandalkantad mandatperiod utan att väljas av folket, så säger den grasserande könsargumentationen någonting mycket allvarligt om synen på ansvar i Sverige.

Att försöka konstruera Hallengren och Andersson som offer är tragiskt på många plan.

Precis som Wallström, Strandhäll och Klein använder Magdalena Anderssons kön som hävstång för att nå makten använde nämligen Marita Ulvskog i förra veckan socialminister Lena Hallengrens kön som ursäkt för att befria regeringen från ansvar för coronakommissionens kritik, med orden: ”Säg nu inte att det är den kvinnliga ministern, som var cancersjuk, som ska få stå till svars för att det fattades beslut under coronaepidemin som inte alltid var optimala?!!”

Offerskap i stället för ansvar

Denna demagogi reducerar ämbetstillsättningarnas kompetens till en fråga om offerskap, där varken ifrågasättande av maktanspråk eller ansvar för de beslut som fattas accepteras. Risken är således överhängande att en kvinnlig socialdemokratisk statsministers kön under valrörelsen kommer att användas som ett retoriskt vapen för att avfärda all kritik mot regeringen som misogyni, patriarkalt förtryck och manlig bräcklighet inför en förment hotande, stark kvinna.

Denna reduktion av Sveriges demokratibärande ämbeten till en fråga om identitet och offerskap syftar till att immunisera regeringen mot kritik och ansvarsutkrävande – samtidigt som regeringen underminerar oppositionens demokratiska legitimitet genom att otillbörligen associera deras regeringsalternativ med tredje riket.

Budskapet är: vi får inte kritiseras, på grund av vilka vi säger oss vara. Motståndarna måste kritiseras, på grund av vilka vi säger att de är. 

Könsidentitet är irrelevant

Att försöka konstruera Hallengren och Andersson som offer är tragiskt på många plan. Dels för att det underminerar den verkliga jämlikhetskamp som möjliggjort för dessa kvinnor att genom sin kompetens nå Sveriges politiska toppskikt – men ytterst för att det skadar Sveriges demokrati att med offerskapsidentitet undfly ämbetenas ansvar. 

Könsidentitet är irrelevant. Kompetens är allt. Och den som har kompetens att nå makten är inget offer, utan bär rättmätigt ett mycket stort ansvar för rikets framtid.

Det verkar dock inte ligga för socialdemokratin att, som det urgermanska ämbetsbegreppet medger, agera tjänare åt folket. Då är det lättare att spela offer och slippa ta ansvar.


Av Henrik Jönsson  

Libertariansk debattör, youtuber och författare. Aktuell med boken ”Frihetligt självförsvar – fälthandbok för individualister”