Ryssland har genomfört ett fullskaligt angreppskrig mot Georgien. Denna konflikt har medvetet provocerats fram av makthavare i Moskva, och utgör det allvarligaste hotet mot europeisk säkerhet sedan Sovjetunionens fall, med implikationer som kan överstiga krigen på Balkan.
Tvärtemot Moskvas retorik, som hävdar att Ryssland reagerade militärt när Georgien bröt ett eldupphöravtal och intog Sydossetiens huvudstad Tschinvali, har Moskva medvetet sökt en konflikt i Kaukasus under flera månader.
Under flera år har Moskva alltmer direkt sökt kontrollera utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien. I strid med folkrätten har man delat ut ryska pass till deras invånare, och tagit allt större direkt kontroll över utbrytarrepublikerna bland annat genom att utnämna ryska säkerhetstjänstemän till poster i deras regeringar. Man kontrollerar med andra ord ledarskapet i båda områdena.
I april utfärdade Putin ett dekret som i praktiken började behandla Abchazien och Sydossetien som delar av den ryska federationen. Spänningarna fokuserade först på Abchazien, dit Moskva skickade fallskärmsjägare och tungt artilleri. Redan i maj var det tydligt att Moskva hoppades provocera Georgien till en militär reaktion. Men georgiska ledare lyssnade till västliga anmodningar om lugn och återhållsamhet.
I stället flyttade då Moskva fokus till Sydossetien, där ryskstyrda ossetiska styrkor startade en artillerikampanj mot georgiska posteringar och byar i konfliktzonen. Tung beväpning började flöda till Sydossetien från Ryssland. Att kriget är ett resultat av en medveten rysk provokation görs även tydligt av det ryska militära agerandet. Uppgifter från europeiska underrättelsetjänster gör också klart att de ryska förbanden som deltog i kriget mobiliserades långt innan Georgien tog beslutet att gå in i Sydossetien.
I mitten av juli genomförde Ryssland till och med en generalrepetition inför invasionen, militärövningarna "Kavkaz 2008"; en hel flygskvadron flyttades från S:t Petersburg till gränstrakterna kring Georgien. Mobiliseringen av svartahavsflottan och den systematiska bombningen av georgiskt territorium, landsättningen av 4000 soldater, och öppnandet av en andra front i Abchazien planerades knappast över en helg.
Med andra ord placerades den georgiska ledningen i ett hörn. Det möjligen förhastade beslutet att gå in i Sydossetien, som Ryssland utnyttjade som förevändning för sin invasion, togs när den ryska krigsmaskinen redan satts i gång, i syfte att rädda vad som räddas kunde.
Moskvas krig handlar inte om Sydossetien. Syftet är i stället att omintetgöra de framsteg som den demokratiska regeringen i Georgien åstadkommit, åsamka landet stor ekonomisk skada, och sannolikt att tvinga bort president Mikheil Saakasjvili från makten.
Varför skulle Moskva söka ett krig mot ett litet grannland? Det handlar om geopolitik och Moskvas maktambitioner. Georgien söker Nato-medlemskap, och utgör den enda icke-ryska korridoren för både olja och gas från kaspiska havet mot Europa, och för Nato-flygningar mot Afghanistan.
Georgiens utrikespolitik passar alltså inte Putin-doktrinen, som söker återställandet av ryskt herravälde över forna Sovjetunionen. Att den georgiska regeringen kom till makten genom en demokratisk revolution som inspirerade den ukrainska, och att Georgien inte dolt sina försök att integreras med väst, avgjorde valet av Georgien som landet där ett exempel skulle statueras. Meddelandet är att väst inte har i forna sovjetrepubliker att göra, och adressaterna är länder som Ukraina och de baltiska staterna, och Väst i allmänhet.
Implikationerna av Moskvas agerande går knappast att överskatta. För första gången sedan invasionen av Afghanistan 1979 har Moskva startat ett anfallskrig mot ett självständigt land. Detta sker dessutom mot ett europeiskt land, med den uppenbara avsikten att störta en demokratiskt vald regering. Tankarna förs även till Prag 1968 och Ungern 1956.
Europas omedelbara uppgift måste vara att få slut på kriget. Men det är redan uppenbart att Rysslands anfallskrig kommer att få långtgående konsekvenser för Europas framtid. Rimligen kan inte något partnerskap mellan Europa och Ryssland komma i fråga under dessa omständigheter.
Europa må ha få hållhakar på ett Ryssland som lever gott på höga oljepriser. Men den ryska ledningen sätter högt värde på sitt internationella anseende, och det är därför på det planet man måste agera. Först och främst måste Rysslands ställning i internationella organisationer ifrågasättas. Det är nu rimligt att Ryssland suspenderas från både G-8 och Europarådets parlamentariska församling. Det är Sveriges uppgift, som ordförande för Europarådet, att detta snarast sker.
Därtill kan man inte ignorera att Ryssland invaderade Georgien - ett land några mil från Sochi, där Ryssland håller OS 2014 - dagen då de olympiska spelen i Peking invigdes. Frågan om en bojkott av OS i Sotji måste därför tas upp på allvar.
Ryssland har länge utvecklats i en riktning som försvårar ett långsiktigt partnerskap med demokratiska länder. Det är dags för europeiska ledare att inse att eftergiftspolitiken mot Ryssland inte fått önskvärd effekt, utan tvärtom stärkt de mest odemokratiska och imperialistiska tendenserna i landet. Paradoxalt nog är en mycket stark reaktion på Moskvas krigföring det enda som på längre sikt kan förändra Moskvas beteende - och därmed göra ett partnerskap möjligt.
Svamte Cornell