Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ursäkta, men hur ofta skiter du själv?

Malin Martinsson, personalchef.
Foto: Privat
Malin Martinsson upplever ett inhumant bemötande från myndigheterna. Bilden är från ett annat tillfälle.
Foto: Shutterstock

Jag har suttit i flertalet möten med Försäkringskassa och kommun för att stötta människan med behov av personlig assistans. Många gånger har jag upplevt ett mycket inhumant bemötande från våra myndighetspersoner, skriver Malin Martinsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag har mött många underbara människor med en funktionsnedsättning under mina 14 år inom assistansbranschen. Jag har även fått arbeta med en mycket viktig yrkeskår enligt mig, där det inte alltid krävs en formell utbildning för att göra ett fantastiskt arbete, som personlig assistent. Det största och viktigaste kravet är att du är en medmänniska och kan möta en människa utifrån dennes behov.

Jag har suttit i flertalet möten med Försäkringskassa och kommun för att stötta människan med behov av personlig assistans för att få assistanstimmar så att det räcker till ett drägligt liv. Vi som assistansanordnare vet vilka rättigheter den enskilde har och kan bevaka detta. Kommunen och Försäkringskassan har en skyldighet att upplysa om vilka rättigheter den enskilde har, men gör oftast inte det.  

Jag har många gånger upplevt ett mycket kränkande och inhumant bemötande från våra ”kära" myndighetspersoner.

Ett exempel är att den hjälpsökande sitter mitt emot två personer från Försäkringskassan som båda sitter hukade bakom var sin bärbar dator, stirrandes ner i skärmen och dokumenterar under samtalets gång.


LÄS MER: Jag kunde bo själv med assistansen – nu måste jag flytta hem igen


Detta är en mycket utsatt situation som ytterst handlar om vilken nivå på livskvalitet den behövande kan tänkas tilldelas.

Exempel på frågor som ställs:

"Hur ofta bajsar personen, hur lång tid tar det och har konsistensen någon betydelse, för tiden, kanske?"

Uräkta men hur ofta skiter du själv kära myndighetsperson?

Det finns föräldrar som lever med sina barn med funktionsnedsättning i hemmet som kan få frågan:

"När ska ditt barn flytta hemifrån?"

Prata om noll förståelse för vad dessa föräldrar går igenom och har gått igenom med sitt unika barn. Det är personer som är högutbildade för att handlägga och hjälpa samhällets svagaste och mest utsatta människor som sitter och frågar dessa kränkande och omänskliga frågor. I deras utbildning tappade man en viktig faktor: bemötande med respekt och alla människors lika värde.

Det är personer som lever ett traumatiskt liv, ofta med kognitiva svårigheter, som ska svara på dessa frågor. De med funktionsnedsättning är förlorarna i regeringens direktiv om besparingar inom LSS som drabbar vår svagaste befolkningsgrupp, samtidigt som regeringen basunerar ut att man gör sin största välfärdssatsning någonsin. Många ”glömmer” och blundar för att det är i strid mot lagens intentioner. Handläggarna på Försäkringskassan kan inte heller följa direktiven utan att strida mot lagen och känner sig bakbundna. Det senaste skräckexemplet är den ms-sjuka kvinna som avled, ensam och helt utelämnad på en toalett, på grund av neddragningar i hennes assistans.


LÄS MER: Min bror är ingen fuskare, han vet inte vad det är


Jag vill kunna känna mig stolt när jag går till jobbet och faktiskt bidrar till att utsatta människor får ett bättre liv. Det bör vi som välfärdssamhälle ha råd med. Är alternativet återgång till institutioner och vad skulle den kostnaden bli och till vilken livskvalitet och delaktighet för den enskilde?

Behoven kvarstår hos den enskilde, och kostnaden förflyttas till annan ”plånbok”, men leder också till mänskligt lidande, vilket strider mot den i grundlagen fastställda tesen om alla människors lika värde och möjligheter.

När blev medmänsklighet utbytt mot besparingar, paragrafer och regler? När tappade man fokus på den enskilda individens behov? Och när blev det så att valfrihet, jämlikhet och delaktighet inte får kosta? Hur ser vi egentligen på begreppet ”allas lika värde”? Detta är reglerat i vår grundlag och borde vara huvudsyftet i bemötandet av våra medborgare med funktionsnedsättning och särskilda behov.


Malin Martinsson

Personalchef samt driver bloggen Fnulan