I höstens budget föreslår regeringen att det allmänna tandvårdsbidraget, ATB, ska höjas. För personer mellan 22 och 29 år, eller över 65 år höjs bidragit till 600 kronor per år medan bidraget för dem mellan 30 och 64 år höjs till 300 kronor per år. Syftet med höjningarna är naturligtvis att fler ska gå till tandläkaren och därmed förbättra tandhälsan. Men förslaget är både felprioriterat och otillräckligt. Felprioriterat därför att äldre generellt sett har sämre tandhälsa än yngre och därför större behov av insatser. Otillräckligt därför att det krävs betydligt kraftfullare åtgärder än en höjning av ATB till 600 kronor per år om den nygamla klassmarkören dåliga tänder ska elimineras. I synnerhet för äldre personer.
Under det senaste decenniet har antalet sjukdomar i munnen ökat. Ökningen anses bero på att vi lever längre med fler kvarvarande egna tänder som kan utsättas för sjukdom.
En viktig orsak till försämringen hos äldre är att den förebyggande tandvården kommer in alldeles för sent i livet, i den mån den överhuvudtaget förekommer. Tandläkarförbundet rapporterade för en tid sedan att hela 32 procent av landets kommuner sällan eller aldrig tar upp frågan om munhälsan när man ska bedöma äldres biståndsbehov. Dessvärre saknas också systematik i att uppmärksamma och identifiera en begynnande försämring och risk för ohälsa hos sköra äldre.
Dålig munhälsa ökar risken för cancer
Forskningsrapporter pekar på att ju sämre munhälsa desto större risk att drabbas av sjukdomar som diabetes, övervikt och hjärt- kärlsjukdomar. Inflammation i tandköttet kan också öka risken för att drabbas av cancer. En amerikansk studie visar på mer än tredubblad risk för matstrupscancer och risken är förhöjd även för andra cancersjukdomar. Dålig munhälsa medför inte bara personligt lidande och försämrad livskvalitet utan också stora kostnader för samhället.
Trots sambandet mellan munhälsa och allmän hälsa tycks politikerna i Sverige anse att munnen inte är en del av kroppen och därför inte ska omfattas av varken hälso- och sjukvårdens högkostnadsskydd eller av hälso- och sjukvårdslagen.
Men i våra grannländer Danmark, Finland och Island är tandvården integrerad i de nationella hälso- och sjukvårdslagarna. Det borde den vara även i Sverige. Och så var det tänkt för 30 år sedan i propositionen till tandvårdslagen. Ty tänderna är en del av kroppen och tandvården är en del av hälso- och sjukvården.
Tandvården kostar cirka 30 miljarder per år för individ och samhälle. Och för vuxentandvården motsvarar patienternas egenavgifter cirka två tredjedelar av den totala kostnaden. Med en så hög grad av självfinansiering är tandvården individens och inte samhällets problem. Det krävs en genomgripande tandvårdsreform som ändrar på detta förhållande.
Satsning på fel åldersgrupp
I dag är tandvården avgiftsfri för personer till och med året man fyller 21 och kommer om två år att utökas till 23 år. Säkert välkommet men likväl en satsning på grupper som redan har god tandhälsa. Det minsta man kan begära är att för övriga medborgare ska tandvården ingå i den allmänna sjukvården med dess högkostnadsskydd på nuvarande 1 100 kronor i stället för 3 000 kronor. Det borde vara en prioriterad uppgift för sjukvårdsminister Annika Strandhäll att sätta tänderna i!
Socialstyrelsen har som målsättning att tandvården ska vara "kunskapsbaserad och ändamålsenlig, säker, patientfokuserad, effektiv, jämlik och ges i rimlig tid." Men inget sägs om att tandvården ska vara ekonomiskt överkomlig för alla.
Varför ska det vara nästan gratis att byta en höftled medan det även i fortsättningen kan kosta tiotusentals kronor att ersätta en dålig tand? Denna fråga vill många ha svar på – innan valet 2018.
Av Jöran Rubensson
Tidigare ordförande i Sveriges Pensionärers Riksförbund, SPRF
Expert i utredningen om nationell kvalitetsplan för äldreomsorgen
Premium
Premium
Premium