Unga arbetslösa – ni måste hugga i

Att vara ung i Sverige är att växa upp i ett av världens främsta välfärdssystem. Det är lätt att ta systemet för givet, speciellt om man aldrig uppmanas till reflektion kring det.

Arbetslösheten bland ungdomar är en av våra viktigaste samhällsfrågor. Ungdomsarbetslösheten i Sverige ligger kring 22-24 procent, men siffran inbegriper många studenter samt deltidsarbetande och blir därför lätt missvisande. Ett mer specifikt mått som kallas NEET redovisar andelen helt sysslolösa ungdomar och i Sverige den ligger kring 7 procent, jämfört med genomsnittet för EU som ligger kring 15 procent. 

Det är en komplex fråga med flera orsaker, men en allvarlig aspekt som behöver lyftas fram mer är vissa ungdomars attityd till vilket ansvar de själva har för att förändra sin situation.

Jag är psykolog på Arbetsförmedlingen, låt mig återge några vanliga situationer från mitt arbete:

* Ett Arbetsförmedlingskontor bjuder in 185 ungdomar till en rekryteringsträff. Arbetsgivaren vill anställa mellan 35-40 ungdomar. 12 personer kommer.

* Ytterligare en rekryteringsträff, denna gång bjuds knappt 50 ungdomar in. Ingen kom.

* Ett arbete finns med löfte om anställning med utbildning på plats. Inbjudningar går ut till knappt 30 ungdomar. Fyra personer kommer.

* En handfull ungdomar söks för sommarjobb. Drygt 50 ungdomar kallas. Ingen kommer.

Som orsaker till frånvaron anges exempelvis: ”Jag behövde göra något annat” (allt från frisörtider till nöjesresor till att stanna hemma med sitt sjuka husdjur), ” Det där är nog inte riktigt min grej”, ”Det var för tidigt på dagen”, eller ”Jag glömde”. Även hjärtknipande anledningar såsom ”Jag har nog ändå ingen chans” och ”De kommer inte vara intresserade av mig” förekommer.

Vissa ungdomar lider av funktionsnedsättningar eller svåra sociala omständigheter som begränsar dem i arbetssökandet och i dessa fall erbjuder Arbetsförmedlingen vägledning och kartläggning av specialister som rekommenderar individuellt anpassat stöd.

Andra unga saknar helt enkelt kunskap och självförtroende i arbetssökandet varav många har direkt felaktiga uppfattningar om ungdomsarbetslöshetens utbreddhet och det förekommer också mycket rädslor och osäkerhet inför de nya krav som ställs på dem. Även här kan Arbetsförmedlingen erbjuda vägledning och stöd.

Ibland framkommer dock inga sådana hinder utan bara en attityd som gör mig perplex. Låt mig exemplifiera:

* En ungdom erbjuds en betald utbildning. Vid utbildningsstart dyker hen inte upp och vid uppringning meddelas att hen inte vill gå utbildningen längre. Orsak? Hen behövde vakna för tidigt på morgonen.

* En ungdom får förslag på en arbetsgivare som söker arbetskraft. Hen är inte intresserad. Orsak? Hen tycker det verkar jättetråkigt att bre mackor.

* En ungdom ska få praktik inför löfte om anställning om allt går bra men dyker inte upp på arbetsplatsen utan att meddela sig. Orsak? Hen vill inte bli utnyttjad genom praktik.

* En ungdom kallas till rekryteringsträff, men kommer inte. Vid uppringning meddelar hen att arbetet ändå inte kommer ge mer pengar än att få försörjningsstöd.

Mitt syfte är inte att raljera eller dra alla ungdomar över en kam. Majoriteten av ungdomar är trots allt inte sysslolösa och bland dem som är det finns en okunskap och uppgivenhet som vi ansvarar för att hjälpa dem förändra.

Mitt syfte är att påvisa att vissa ungdomar endast är inställda på vad de uppfattar som sina ”rättigheter”, nämligen att ”få” ett roligt arbete med bra lön utan större egen ansträngning.

Förmågan att stå ut med ointressanta arbetsuppgifter är minimal, acceptansen för en låg ingångslön obefintlig och det kanske mest allvarliga: de har ingen plan B. Att de själva har ett eget ansvar för sin försörjning har inte föresvävat dem och att de blir försörjda av samhället under sin arbetslöshet är något de inte reflekterar över, än mindre är tacksamma för.

Det är frestande att avfärda beskrivningen som en söndertuggad borgerlig fäbless för att tillskriva individen skulden för sitt utanförskap där det finns samhälleliga strukturer som missgynnar vissa grupper, men det är en ofullständig analys. Attityden är inte begränsad till vissa samhällsklasser, snarare är gruppen förvånansvärt heterogen med undantag för att majoriteten är etniska svenskar. Det verkar mer handla om en oreflekterande kollektiv inställning till det egna ansvaret och vilken ”rätt” man har till att ta del av samhällets yttersta skydd, det som faktiskt är tänkt för de mest utsatta.

Visst behöver vi politiska åtgärder mot ungdomsarbetslösheten, men vi behöver också en diskussion om det egna ansvaret. En diskussion om att de arbeten som är aktuella när man står utan erfarenhet och utbildning inte är de flottaste, bäst betalda och roligaste.

En diskussion om det rimliga i att belasta samhällets yttersta trygghetssystem för att undvika ett tråkigt jobb.

En diskussion om vikten att vara tillgänglig, komma i tid och följa sin planering.

En diskussion om att kunna stå ut med en helt naturlig osäkerhet när man söker sitt första arbete.

Om du har ungdomar i din närhet eller diskuterar ungdomars utanförskap och arbetslöshet så passa på att nyansera lite. Det finns inget mer demoraliserande för en ungdom med haltande självförtroende än att höra att var fjärde ung står utan jobb. Det är en missvisande siffra och att sprida den som politisk propaganda är att göra dem som verkligen står där en hemsk otjänst.

Och du kan våga ta diskussionen om vem det egentligen är som står med det största ansvaret för hur ungdomens eget liv utformas. Ett aktivt arbetssökande leder förstås inte garanterat till ett arbete, men ett totalt passivt arbetssökande leder garanterat till arbetslöshet.

Svala Firus, psykolog på Arbetsförmedlingen.