Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ukrainadebatten tar fram det sämsta ur vänstern

Foto: Efrem Lukatsky

Det är nu uppenbart att de civila ockupanterna i östra Ukraina till viss del är samma sorts ryska trupper som ockuperade Krim. Den smygande invasionen av Ukraina fortsätter. EU varken kan eller bör intervenera militärt. Men tyvärr tvekar man i Bryssel fortfarande inför möjligheten att använda sanktioner mot Ryssland.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I den svenska debatten lockar krisen fram det sämsta från vissa. I synnerhet två personer har utmärkt sig. Göran Greider och Åsa Lindeborg påminner om vänstern under efterkrigstiden då öst och väst ansågs vara lika goda kålsupare. För denna vänster ligger det alltid nära till hands att jämställa Ryssland med Västeuropa.

Det är denna bristande förmåga att se skillnad på hur demokratisk och tyrannisk makt utövas som kännetecknar Greider och Linderborg. Förvisso erkänner båda, Putin gör fel. Men Greider varnar i Dala-Demokraten (15/4) för att "det är uppenbart att EU länge har agerat okänsligt när man gärna velat inkorporera Ukraina i vad som måste kallas EU:s intressesfär". Som om det fanns något som helst släktskap mellan EU:s associationsavtal från förra året och Rysslands ockupation och utpressning.

 

Och Linderborg dömer ut det Ukrainska styret som högerextremt och beskriver i Aftonbladet (4/3) att: "Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval: det är Ryssland som är roten till det onda, medan den västvänliga oppositionen vägleds av en fram till nu uppdämd frihetslängtan".

Något är ordentligt skevt med ens ideologiska kompass om man inte har vett nog att begripa att den europeiska gemenskapen inneburit enormt mycket för Östeuropa. Det vill säga den del av Östeuropa som av Ryssland tillåtits närma sig Europa. Eller att den folkliga resningen i Ukraina till överväldigande del motiverats av ett missnöje med vanstyre och korruption, inte av högerextrema åsikter.

 

Alltjämt befinner sig länder som Vitryssland och Ukraina under Putins känga. Europa och Ryssland är inte bara två intressesfärer. Den ena är demokratisk och förenad med välstånd. Den andra med semitotalitär imperialism. Saknar man en grundläggande förståelse för detta har man inget att tillföra i en diskussion om Östeuropa.

Linderborgs skepsis mot upproret i Ukraina är inget annat än hycklande. Under arabiska våren skrev hon (AB 30/1) att: "De folkliga resningarna i Mellanöstern borde framkalla samma ovillkorliga entusiasm som Berlinmurens fall eller den orangea revolutionen i Ukraina". Var är Linderborgs entusiasm i dag? Oron för islamistiska partier viftades under arabiska våren bort som feghet, när de i själva verket kom att helt dominera oppositionen.

 

Under arabiska våren var det relativt tyst om islamister i muslimska brödraskapet och de än mer extrema Salafiterna. Dessa två grupper skulle utan problem få egen majoritet om det vore fria val i Egypten. Men när högerextrema fanns med på Majdan i Kiev var det helt plötsligt en fascistisk revolution. Men hur är de högerextremas politiska stöd i dag?

 

Vore det val i dag skulle stödet för Oleh Tiahnybok, högerextrema Svobodas ledare, hamna på mellan 1,6 och 2,3 procent av rösterna. Siffrorna kommer från en opinionsmätning genomförd av Rating sociological group och Razumkov center under början av april. I Razumkovcentrets partimätning mellan 2010 och oktober 2013 fick Svoboda mellan 2,6 och 10,2 procent av rösterna. Men sedan protesterna inleddes under slutet av 2013 har stödet minskat till runt 3-5.

Detta innebär självfallet inte att deras inflytande ska ignoreras. Men fixeringen vid Svoboda har fyllt ett viktigt syfte för Kreml. Inte minst måste Putin vara nöjd att bilden i väst satte sig: det är de högerextrema som driver upproret. Och det fortsätter. När ryska specialstyrkor nu i dagarna under civil täckmantel ockuperar byggnader i östra Ukraina är det med motiveringen att skydda ryssar från det högerextrema styret i Kiev.

Konflikten i Ukraina är en spegel som kan användas för att blottlägga ideologiskt och historiskt bagage i den svenska offentligheten. Och medan ryska trupper marscherar in i ett oberoende land varnar Greider för EU:s okänslighet och Linderborg för russofobi.

Adam Cwejman

Riksdagskandidat FP Göteborg, vars farföräldrar föddes i Rivne och Sumy i Ukraina.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!