Det är mitt under en landsomfattande kris som Turkiet i dag går till lokalval. Var och varannan dag släpps nya uppgifter om korruption inom premiärminister Recep Tayyip Erdogans regim, vilket lett till flera ministeravgångar. Och i förra veckan fick de regeringskritiska demonstrationerna ny kraft efter att en 15-årig pojke, som legat i koma i nio månader efter att ha skjutits i huvudet med en tårgasbehållare, avlidit.
Politiskt inbördeskrig
Erdogan har svarat med massiva utrensningar inom den turkiska stats- apparaten, en nätblockad av både Youtube och Twitter och hastigt stiftade lagar, som bland att lagt ett av landets högsta rättsorgan under regeringens kontroll.
Drivande i händelseförloppet är ett politiskt inbördeskrig mellan Erdogan-regimen och den religiösa Gülen-rörelsen, som har stort inflytande i Turkiet.
Den stora förloraren på konflikten mellan två av landets stora maktbaser är utan tvekan den redan bräckliga demokratin.
Tomrummet efter den sekulära elitens fall från makten fylldes dessvärre aldrig av ett pluralistiskt folkstyre som värnar om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. I stället har den politiska makten koncentrerats allt mer till Erdogans person. Flera viktiga demokrati- reformer har lagts på hyllan, till förmån för nedslående halvmesyrer som ofta gagnat regeringen mer än befolkningen. Och Turkiet är i dag det land i världen som har flest fängslade journalister.
Påhittade anonyma vittnen
Genom processer som påminner om häxjakter har också politiska motståndare kastats i fängelse i stor omfattning. Under förevändning att de anklagade ska ha tillhört illegala nätverk inom den så kallade "djupa staten", med syfte att störta regeringen, har turkiska domstolar med hjälp av bland annat falsk bevisning och påhittade anonyma vittnen dömt hundratals människor till livstids fängelse. Genom sitt inflytande inom rättssystemet anses Gülen-rörelsen ha varit drivande i dessa rättsskandaler.
Märkligt nog blundar dock den svenska regeringen för denna utveckling. Så sent som i november i fjol skrev utrikesminister Carl Bildt i en artikel att Turkiet är "på rätt väg" och att "den gamla militärstyrda statsapparaten transformerats mot ett mer genuint folkstyre, och ett öppnare samhällsklimat". Regeringen fortsätter samtidigt att förorda mer ingående förhandlingar om ett turkiskt EU-medlemskap.
Svenska myndigheter har också bjudit in journalister från den Gülen-trogna tidningen Today's Zaman för att medverka som experter i statligt sponsrade Turkiet-evenemang. Det handlar om journalister som varit drivande i att legitimera rättsrötan i Turkiet genom missvisande och intellektuellt ohederliga artiklar.
En av kolumnisterna gjorde sig exempelvis ökänd genom att jämföra utländska journalister som är kritiska till processerna med Anders Behring Breivik. Några månader senare bjöds han ändå in till en Sida-sponsrad konferens i Stockholm. Ämnet? Demokrati.
Legitimerar rättsskandaler
Varför den svenska regeringen genom sin politik väljer att legitimera rättsskandaler och hylla en utveckling som går åt fel håll är oklart. En förklaring kan dock vara att regeringen lägger stor vikt vid våra ekonomiska relationer med Turkiet, något som kan ge svenska företag fördelar på en växande marknad. Men även i det avseendet sprider UD missvisande information. Till exempel framhålls ofta att Turkiets ekonomi har "trefaldigats" under det senaste decenniet. Detta är endast sant i nominella tal - om man justerar för landets höga inflation är tillväxten mer måttliga 64 procent.
På samma sätt har exportpotentialen till Turkiet för svenska teknikföretag överskattats. Faktum är att Sveriges ökade export till Turkiet om något är en återgång till nivåerna före landets svåra ekonomiska kris 2001. Ökningen utgörs dessutom mer av metall än av teknik.
Sveriges utrikespolitik kommit i obalans
Sveriges utrikespolitik gentemot Turkiet har kommit i obalans genom ett överdrivet fokus på ekonomi och EU-medlemskap på bekostnad av landets behov av bredare demokratisering. Frågan som Carl Bildt och regeringen bör besvara är därför på vilket sätt den turkiska demokratin, liksom svenska exportföretag, gynnas av en systematisk försköning av den institutionella och ekonomiska utvecklingen i Turkiet.
Denna kalabalik i utrikespolitiken måste få ett slut. Sverige har stöttat den turkiska regeringen länge, nu är det dags att man även stöttar landets medborgare.
