I ett program som Sveriges Television nyligen sände i serien ”Uppdrag granskning” skildrades hur den svenska marinen i oktober 1982 fällde sjunkbomber och lät minor detonera i Hårsfjärden ca 40 kilometer från Stockholm.
För att få klarhet i vad som hade förekommit tillsatte den dåvarande regeringen en ubåtskommission, som 1983 presenterade sin rapport. Av kommissionens fem ledamöter var Carl Bildt, riksdagsman för moderaterna, den mest engagerade. Han var bland annat huvudförfattare till en rapport med titeln ”Möt ubåtshotet”, som moderaterna gav ut under valrörelsen 1982. Ubåtskommissionens betänkande hade en nästan likalydande titel: ”Att möta ubåtshotet”.
Vad kommissionen sade i sin rapport var uppseendeväckande. Sovjetiska ubåtar påstods ha uppehållit sig i Hårsfjärden intill Sveriges största marinbas. Slutsatserna byggde på uppgifter om bland annat ögonvittnens iakttagelser, som i rapporten sägs att samtliga tolkats som Warzawapakts-ubåt (WP). Även två akustiska observationer hade gjorts och båda sades ha kommit från WP-ubåt, och resultatet av signalspaning hade entydigt visat att det var en fråga om WP-ubåtar. Vid en bottenundersökning hade spår av miniubåtar påträffats – sådana fanns enligt försvarsstaben främst inom östblocket.
Att kränkningarna utförts av ubåtar tillhörande Warszawapakten innebar enligt kommissionen att de kom från Sovjetunionen. Det fanns inget utrymme för tvekan. Regeringen gav därför en skarp protest till Sovjetunionen: med den bevisning som en enig kommission avgivit hade regeringen inget annat handlingsalternativ.
När ubåtsfrågan belystes i en promemoria som Försvarsstaben upprättade 1986, liknade den Försvarsstabens promemoria från 1983, utom på en viktig punkt. I den nya promemorian sägs inget om att man genom signalspaning kunnat fastställa ubåtarnas nationalitet.
Märkligt nog blev de nya uppgifterna knappt observerade. I regeringen föranledde de ingen diskussion. Det dröjde i själva verket till 1988 innan chefen för Försvarets Radioanstalt (FRA) förklarade att radioanstalten inte hade registrerat signaler från okända undervattensfarkoster i svenskt vatten. Så sent som på 90-talet blev FRA:s korrigering av uppgifterna om radiospaning bekanta för allmänheten.
Det är ingen överdrift att säga att regeringen på 1980-talet vilseleddes av kommissionen när det gällde uppgifter om att man genom radiospaning kunnat fastställa att det var Warzawapaktsubåtar som kränkt Sveriges gränser.
Carl Bildts roll under åren är intressant. I december 1990 påstod Carl Bildt att Sovjetunionen organiserat ett antal ”diversionsförband”, av vilka ett var avsett att användas mot Sverige. Under hela 1980-talet hade, enligt Bildt, under varje år tre omfattande operationer med upp till 22 sovjetiska ubåtar inblandade genomförts på svenskt territorium. Det verkade inte de svenska militära myndigheterna ha känt till, det ingick åtminstone inte i deras rapportering till regeringen.
Under de överläggningar mellan president Jeltsin och statsminister Bildt i början på 90-talet, som fördes vid den senares besök i Moskva, var de svenska påståendena om sovjetiska kränkningar ett huvudämne. Från svensk sida överlämnades ett ljudband med en 3 minuter och 47 sekunder lång inspelning av motorljud, som sades härröra från en sovjetisk ubåt, något som man från rysk sida förnekade.
Det stora antalet rapporter om ubåtsintrång på svenskt vatten mellan 1981 och 1994 bidrog till att krav från olika håll restes på tillsättande av en ny kommission på 90-talet. Carl Bildt motsatte sig en ny kommission, men efter regeringsskiftet 1994 tillsatte den socialdemokratiska regeringen en ny ubåtskommission. När den nya kommissionens rapport underkände den gamla på alla väsentliga punkter och slutsatser fick Carl Bildt ett raseriutbrott.
Ubåtskommissionen hade enligt Bildt gjort sig skyldig till ”självkastrering”.
Vad var då förklaringen till att kommissionen från 1983 och kommissionen från 1995 kom till så olika slutsatser? Den förra bestod av politiker, medan nästan samtliga medlemmar av den senare kommissionen var forskare hämtade från universitets- och högskolevärlden. Mot den bakgrunden framstår det som naturligt att de två kommissionerna ställde olika krav på bevisning.
Om regeringen 1983 haft tillgång till de konstateranden som 12 år senare gjordes av den senare ubåtskommissionen hade den med all sannolikhet inte uttalat sig i nationalitetsfrågan och följaktligen heller inte levererat en protestnot till Sovjetunionen.
I dag – 25 år efter Hårsfjärdenhändelserna – behöver flera frågor besvaras. Hur kunde Ubåtskommissionen på 80-talet lämna helt felaktiga uppgifter om att radiosignaler från WP-ubåtar registrerats på svenskt territorium? Varför görs det mycket omtalade ljudbandet inte tillgängligt för dem som i Sverige vill studera det? Vilka källor hade Carl Bildt, när han i Krigsvetenskapsakademin talade om att stora ryska förband bedrev årliga stora övningar på svenskt område?
LENNART BODSTRÖM
Lennart Bodström var medlem av regeringen 1982–1989 och utrikesminister mellan 1982–1985.
Premium
Premium
Premium