Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tystnaden i dag framtidens svek

Saknar engagerad berättelse. Kjell-Olof Feldt undrar var den engagerade berättelsen om hur Sverige ska fyllas med jobb som ger både goda löner och tryggare välfärd finns. Foto: Suvad Mrkonjic, Roger Vikström

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

För några veckor sedan tyckte nog många socialdemokrater att deras parti tagit sig upp på fast mark. Kongressen i början av april uppvisade enighet och stakade ut kursen för politiken efter ett framgångsrikt val 2014. Sedan försvann politiken ett tag i av medierna uppskattade personstrider och avslöjanden om märkliga förehavanden i partiets "slutna rum". Men nu borde det vara dags att ta fram den igen. Magdalena Andersson gjorde ett försök i förrgår med Socialdemokraternas vårbudgetmotion.

Partikongressens budskap finns i "Framtidskontraktet", som är ett slags erbjudande till väljarna. Huvudlinjen är riskminimering. Det väljarna, eller i varje fall de viktiga av dem, antas tycka illa om, som skattehöjningar, vinstförbud eller ökad statsskuld ingår inte i kontraktet. Valet ska vinnas med fortsatt ansvarsfull finans- och penningpolitik, som ger låg inflation och ekonomisk tillväxt. Välfärden ska på nytt bli den bästa i världen, vilket utesluter "omfattande skattesänkningar".

Det som ska rädda välfärden, öka jämlikheten och jämställdheten är att Sverige år 2020 har den lägsta arbetslösheten bland EU:s medlemsländer. Målet ska dessutom uppnås på så sätt att antalet arbetade timmar ökar. Det är viktigt både för välfärdens finansiering och för målets trovärdighet. Kontraktet räknar upp en rad områden där sysselsättningen ska ökas. Men där finns inga låglönejobb. Sådana ska inte skapas med en socialdemokratisk politik.

 

Tvärtom ska Sverige få fler höglönejobb. Genom bättre och längre utbildning ska både unga och äldre kunna utföra det kvalificerade arbete som gör svenskt näringsliv konkurrenskraftigt på den globala marknaden. Den andra stora uppgiften för en socialdemokratisk regering blir således att på alla nivåer investera i utbildning, och kompetensutveckling.

Troligen är risken liten att väljarna oroas av detta budskap. (Det borde gälla även de som har barn i friskolor eller föräldrar i privat vård och omsorg, eftersom det enda som ska hända där är att kvaliteten höjs.) Men en annan lika viktig fråga borde vara: Hur många fler väljare än de 30 procenten från 2010 blir så glada att de väljer S nästa höst? För det krävs just många fler för att Socialdemokraterna efter valet ska ha den förhandlingsstyrka som sätter rätt färg på nästa regering.

Vårbudgetmotionen fullföljer riskminimeringens strategi. Den utgår från en gammal trossats: det är regeringar som förlorar val, inte oppositionen som vinner dem. Därför läggs stor möda på att visa den borgerliga regeringens misslyckanden med sysselsättningspolitiken, göra arbetslösheten till huvudfrågan. Det behöver gnuggas in att kombinationen sänkt skatt och sämre villkor för sjuka och arbetslösa inte fungerar.

Men var finns den engagerande berättelsen om hur Sverige ska fyllas med jobb som ger både goda löner och en tryggare välfärd? Yrkesintroduktionsjobb, sommarskola för misslyckade grundskoleelever, mindre klasser i förskolan och 90-dagarsgarantin må vara klokt och genomförbart men räcker inte.

 

Det jag saknar är modet att ifrågasätta doktrinen om överskottsmålet. Även om få väljare förstår vad det innebär borde det ändå gå att förklara (och stödja med fakta) att svensk ekonomi lider av ett överskott på sparande och underskott på produktiva investeringar. Socialdemokraterna vill göra fler företag till exportframgångar. Lyckas det och överskottet i handeln med utlandet blir ännu större ökar också exporten av kapital och därmed mängden kapital som inte gör nytta i vårt land. Men det finns inget samhällsekonomiskt argument för att den offentliga sektorn ska göra samma sak med ett eget finansiellt sparande. Det gäller inte bara jobben. Låsningen i finanspolitiken blir också en broms för det nödvändiga arbetet att häva bristerna i välfärden.

 

Risken är att valrörelsen blir en kamp mellan olika tekniker, bidragsprocent och byråkratiska kompetenser. Regeringen säger sig ju vilja nå samma mål fast med lite andra medel. Och för väljarna kan de se ungefär likadana ut. Till slut skiljs de stridande bara åt genom sina personliga egenskaper med partiledarna som avgörande massmediala figurer. Avsaknaden av skillnader i viktiga sakfrågor med ideologisk sprängkraft förvandlar partival till personval.

Den sittande regeringen förtjänar att förlora valet. Men inte bara för att den misslyckats med arbetslösheten utan för att den våldför sig på den solidaritet som burit upp den svenska välfärdsstaten genom att köpa röster med skattesänkningar och skuldbelägga arbetslösa och sjukskrivna. Egentligen borde socialdemokratins främsta uppgift vara att klargöra för väljarna vad denna solidaritet innebär. I regeringsställning efter valet kommer tystnad nu att upplevas som ett svek.

 

Kjell-Olof Feldt

samhällsdebattör och tidigare s-finansminister

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!