Befolkningen på Krim har i folkomröstning uttalat en önskan om anslutning till Ryssland. President Vladimir Putin har undertecknat ett dekret om erkännande av Krim som en suverän stat, och den ryska duman förbereder lagstiftning om införlivande av denna nya stat i Ryska federationen. Moskva utsätts för internationella fördömanden, och konflikten fortsätter att eskalera. Situationen är extremt farlig. På båda sidor finns nu krafter i omlopp som sannolikt inte tar order från någon.
Risken är att spontana våldshandlingar leder till omfattande konfrontationer, med betydande blodspillan, att ukrainska säkerhetsstyrkor tvingas ingripa med ytterligare våld, och att den ryska statsledningen i sin tur tvingas ingripa militärt, med en regelrätt invasion.
Det är precis så krig kan startas, inte för att någon av parterna vill gå i krig utan för att man blir fånge i den egna retoriken, och ser sig tvingad till handlingar man vet att man borde avhålla sig från. Det är också av precis denna anledning som det uppskruvade tonläget har varit så djupt olyckligt.
Det verkligt oroväckande är att västvärlden så länge och så uppenbart har befunnit sig på efterkälken. Trots att det "östliga partnerskapet" har framställts som ett prioriterat projekt för EU, tycks ingen ha tänkt på möjliga konsekvenser, på att det kanske skulle vara klokt att begrunda hur Moskva kunde tänkas ge svar på tal. Det har ju faktiskt rört sig om att en gång för alla blockera Rysslands försök att återuppstå som stormakt. Det borde ha stått klart att man från Kremls sida skulle vara beredd att gå mycket långt för att säkra sina intressen.
Putin har alltsedan han kom till makten haft en klar och konsistent strategi. Han har gjort tydligt att vidare expansion av EU och NATO inte kommer att tolereras, och har även gått i krig med Georgien för att inskärpa detta budskap. Detta till trots har EU valt att söka pressa Ukraina att ansluta sig till väst - utan att ha någon som helst tanke på att man kanske skulle kunna tvingas att sätta kraft bakom orden.
Utrikesminister Carl Bildt var en av initiativtagarna till det östliga partnerskapet, och han har varit en av de skarpaste kritikerna av Rysslands uppträdande. Han söker nu medvetet blanda bort korten, genom att hävda att krisen skapats av Rysslands strävan att förhindra ett frihandels- och samarbetsavtal mellan EU och Ukraina. Det var enligt honom bara naturligt att Kiev, som redan hade ett frihandelsavtal med Ryssland även skulle vilja ha ett avtal med EU. Och det borde ha gått bra: "Hade Ryssland accepterat detta hade vi inte sett någonting av den kris som i stället blivit allt värre sedan november."
Det är förvisso sant. Det är också sant att om Ryssland bara drar tillbaka sina styrkor, återtar erkännandet av Krim, och avstår från att destabilisera östra Ukraina, så kommer krisen att lösas. Men det är väl knappast på sådant önsketänkande vi bör utforma utrikes- och säkerhetspolitik?
Bildt har tidigare även sökt framhålla hur Ryssland med tiden har blivit allt mer oberäkneligt och att ingen kunnat förutsäga det som nu skett. Det må vara att det ryska taktiska uppträdandet har varit svårt att genomskåda. Det ligger i sakens natur. Kreml har gång på gång gett prov på sin överlägsna skicklighet i just taktiskt uppträdande.
Men detta är väsensskilt från att Ryssland skulle vara oberäkneligt i sitt strategiska uppträdande. Problemet ligger i att den som inte förmår uppfatta det strategiska uppträdandet med nödvändighet kommer att överraskas av det taktiska.
Det är därför ryska motdrag inte möts av kraftfulla motåtgärder, utan bara av vrede och tomma fördömanden, vilket leder till växande förakt från rysk sida. Det är denna djupt inkonsistenta strategi som har provocerat fram den konflikt vi nu ser spelas upp.
De som nu får betala priset är inte politiker i väst, och kanske inte ens ekonomiska intressen i väst. De verkliga förlorarna är det ukrainska folket, som tvingas uppleva hur väst är redo att kämpa för frihet i Ukraina - till sista droppen ukrainskt blod.
Stefan Hedlund
