DEBATT. När ”Tunna blå linjen” hade premiär för snart två år sedan var det en serie jag hade stora förhoppningar på. Äntligen en tv-serie som skulle skildra polisers kamp mot den organiserade brottsligheten i en stad plågad av skjutningar och sprängningar.
Hur hamnade Malmö där? Vilka är det som skjuter varandra? Varför? Vilken roll spelar medierna? Polisen? Hur tänker politikerna? Skolan? Och slutligen, hur ser framtiden ut för staden Malmö?
När första avsnittet hade sänts stod det rätt klart – ”Tunna blå linjen” kommer vara ett relationsdrama om poliser som har svårt att hålla isär jobbet och privatlivet.
Grova kriminaliteten frånvarande
Deras vardag i yrket skildras med diverse möten med alkoholister och prostituerade, de skyddar vaccinmotståndare under demonstrationer och letar efter hundar som ramlat ner i brunnar.
Det är inte det att det är overkligt, för det är det inte. Men serien utspelar sig i en stad som styrs av kriminella gäng där dödsskjutningar är vardag, även om de har gått ner på senare år.
Den bilden är helt frånvarande och det är som att manusförfattaren skildrar ett alternativt Bullerbyn-Malmö som inte existerar.
Alla karaktärers åsikter är lika mycket värda och det finns inget rätt eller fel.
Med det sagt tas frågor som exempelvis visitationszoner upp i serien. Men eftersom det varken skjuts eller sprängs i staden framställs frågan som problematisk då den riskerar att peka ut och diskriminera minoriteter.
När den vita polisen Magnus säger emot – och förklarar att de inte kan stoppa lika många bilar i stadens mest välbärgade områden om syftet är att beslagta vapen och narkotika –möts han av suckar från de rasifierade kollegerna.
Skriker om rasism
I ett avsnitt av andra säsongen har poliserna en utbildningsdag vars syfte är att skapa mer sammanhållning dem emellan. Det slutar med att de sitter i en ring med en föreläsare och skriker på varandra om vilken sorts rasism som är värst.
Är det när karaktären Faye blir kallad för n-ordet på polishögskolan eller är det att den vita polisen Sara ständigt blir kallad för rasist när hon gör ett ingripande i staden?
Karaktären Leah påpekar att vi inte får glömma bort antisemitismen som också är en form av rasism. Polisen Khalid påpekar att rasismen i andra kulturer faktiskt är värre än i Sverige. Det hela kulminerar när karaktären Faye skriker på den vita Magnus om att han måste lyssna och förstå afrofobin i samhället för att i nästa mening skrika ännu högre om att han aldrig kommer att förstå för att han är vit med privilegier.
Det blir moralpredikan förklätt till drama; teater – i dubbel bemärkelse.
Alla karaktärers åsikter är lika mycket värda och det finns inget rätt eller fel. Det är som att skåda en sketch från Month Python eller Grotesco som blir mer och mer absurd ju mer man tittar. Det är en frustrerande och plågsamt förutsägbar serie.
”Tunna blå linjen” hade alla förutsättningar att lyckas bryta den normen genom att fokusera på Malmö stad som huvudkaraktär och använda skådespelarna som biroller för att beskriva stadens komplexitet.
Men den blev som de andra.
Hungriga poliser straffas
Poliser är generellt sett engagerade och lösningsorienterade personer som vill – för att uttrycka det enkelt – öka tryggheten och minska brottsligheten. Men det finns ofta ett gap mellan poliserna på gatan och polisledningen när det kommer till hur arbetet ska utföras.
Polisen är en konservativ organisation med tydliga hierarkier som lätt kan straffa en enskild hungrig polis som kommer med nya idéer om hur brottsligheten ska bekämpas och vilka verktyg som ska prioriteras.
Hade serien skildrat den frustationen och hopplösheten bland poliser på ett rättvisande sätt – i stället för att yttre befäl Jesse inleder en relation med en yngre kollega – skulle det både ha ökat förståelsen för allmänheten och förberett framtidens polis bättre.
En mer trovärdig skildring av verkligheten hade också kunnat förbättra situationen i Malmö då politiker och beslutsfattare hade fått insyn i den oerhörda motvind som verklighetens poliser jobbar i.
Av Mustafa Panshiri
Föreläsare, tidigare polis, författare och poddare i ”Sista måltiden”
Premium
Premium
Premium