Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Trumps kampanj bör nu tas på stort allvar

Donald Trump.

Foto: Cliff Owen

Johan Ingerö.

Foto: Pressbild

Trumps kampanj bör tas på stort allvar, skriver Johan Ingerö.

Foto: Charlie Neibergall

Donald Trumps presidentkampanj bör tas på stort allvar.

Dels är han långt mer begåvad och intelligent än vad rapporteringen ger sken av, dels har han så mycket egna pengar att han kan agera helt självständigt, skriver Johan Ingerö.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Vi var många som drog överseende på munnen när Donald Trump till sist gjorde allvar av sina tidigare idéer om att ge sig in i politiken. I dag, när Trump i ett halvårs tid legat skyhögt över sina republikanska konkurrenter, har leendet satt sig i halsen. Och de som nu är allra mest oroade i USA är det republikanska parti vars fana Trump gör anspråk på att bära i nästa års presidentval.

Många frågar sig nu vem Trump är, och hur han kunnat växa till en, som det hittills verkar, ostoppbar politisk enmansshow. Svaret är att han är ett tvättäkta amerikanskt original som med stor skicklighet rör sig i skärningspunkten mellan affärer, politik och underhållning. Detta låter honom komma undan med uttalanden och beteenden som skulle fälla vilken vanlig amerikansk politiker som helst. Han behöver inte låta som en politiker. Han kan inte svika förväntningarna eftersom det inte finns några förväntningar.

 

Nu är Donald Trumps presidentkampanj inte längre ett skämt, utan tvärtom något som bör tas på stort allvar. Dels är han långt mer begåvad och intelligent än vad rapporteringen ger sken av, dels har han så mycket egna pengar att han kan agera helt självständigt från de intressegrupper, donatorer och partiorganisationer som annars bestämmer ramarna för amerikanska valkampanjer.

Två saker har möjliggjort Donald Trumps politiska framfart. Dels har det gamla republikanska resonemangsäktenskapet mellan försvarshökar, marknadsliberaler och socialkonservativa börjat knaka i fogarna, vilket hindrar de kandidater som kombinerar dessa pusselbitar från att växa sig stora. Dels genomgår det amerikanska politiska systemet en förtroendekris. Låsningen har länge varit total mellan traditionella republikaner och demokrater, och förtroendet för kongressen är sedan flera år nere på ensiffriga tal. Därför uppfattar många väljare inte Donald Trump som så värst mycket sämre än de vanliga politikerna.

Däremot är han mer underhållande. Och hans enorma framgångar i affärer, som i Sverige skulle ses som något misstänkt, fungerar i USA som ett kvitto på att han vet vad han gör, även om han gillar att spela pajas.

 

Vad som däremot inte stämmer är att han skulle utgöra ytterhögern inom amerikansk politik. Hans motstånd mot frihandel och förakt för konstitutionella rättigheter är bara två av många exempel på att han inte är en typiskt republikansk högerman. Däremot bärs han fram av väljargrupper som de senaste decennierna oftast röstar republikanskt – inte minst vita utan akademisk utbildning. Den gruppen blir alltmer tillbakapressad. De traditionella industrierna har tappat i inflytande, ekonomin är kärv och allt fler bosätter sig i och omkring storstäderna. Genom att angripa etablissemanget har miljardären och New York-bon Trump paradoxalt nog lyckats växa fram som det krympande Amerikas bondeledare.

I detta påminner han inte så lite om våra sverigedemokrater. Även de lever bortom högervänster-skalan, och även de har visat sig immuna mot etablissemangets fördömanden. Donald Trump och Jimmie Åkesson gillas båda av personer som är förbannade på samhällseliten och inte litar på medier. Följaktligen bryr de sig inte om den kritik som eliten luftar i medierna.

Av de amerikaner jag talar med är det republikaner, inte demokrater, som oroas över Trump. De vet att en nominering av honom helt kan splittra partiet. Och för oss som förespråkar marknadsekonomiska idéer är Donald Trump en mycket smärtsam utmaning, eftersom han effektivt visar vad som kan hända med högersidan i ett land som inte längre förmår hålla ihop.

 

Johan Ingerö

USA-kännare, arbetar på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro