Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tro inte på sagan om växthuseffekten

Väder - inte växthuseffekt. Snöovädret i New York behöver inte vara förorsakat av växthuseffekten
Växthuseffekten har blivit en skenvetenskap som utnyttjas i politiska syften.
Kyotoprotokollet är en bluff - det enda vi med säkerhet vet är att det skulle bli oerhört kostsamt.
Det skriver i dag meteorologen och forskaren TAGE ANDERSSON. Han är starkt kritisk till Statens geotekniska institut som i dagarna överlämnar en handlingsplan för naturkatastrofer till regeringen.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Bland politiker

är nu den så kallade antropogena växthuseffekten en trossats. I huvudsak innebär den att jordens temperatur stiger pga att all förbränning producerar koldioxid. Energin från förbränningen kan vi inte avstå från, den behövs för att driva våra fabriker, vårt jordbruk, våra fordon, värma våra bostäder och så vidare. Vi bombarderas ständigt med domedagsprofetior om allt negativt denna utveckling kommer att innebära. Ett exempel är den handlings-plan för att förutse och förhindra riskerna för naturkatastrofer som Statens geotekniska institut i dagarna överlämnat till regeringen. SGI:s generaldirektör Birgitta Boström säger att vi kommer att få katastrofal värme, förödande skyfall och så vidare. De främsta teoretiska argumenten för växthuseffekten kommer från klimatscenarier. De produceras med en sorts atmosfärmodeller, så?kallade klimatmodeller. Alla västländer har institut som arbetar med sådana, i Sverige Rossbycentret vid SMHI.

Vad är då ett scenario?

Enligt IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change): A plausible description of how the future may develop, based on a coherent and internally consistent set of assumptions about key relationships and driving forces (eg, rate of technology changes, prices). Note that scenarios are neither predictions nor forecasts. Det sista blir på svenska: "Observera att scenarier varken är förutsägelser eller prognoser." Scenarier är alltså inga prognoser. De kan inte verifieras. De är långtifrån slutgiltiga, deras resultat ändras allteftersom klimatmodellerna utvecklas. Men de framställs ständigt som "sanningar" som ska styra vårt agerande tills "klimatpolitiken ger sådana tydliga resultat att de hejdar, och i bästa fall minskar, klimatförändringarna" (Boström, DN 060201). Tron att vi med politiska medel ska styra klimatet vittnar om en hybris utan like!

Finns det då inga

empiriska resultat som stöder påståendena? Forskarna är överens om att jordklotet som helhet blivit varmare under det senaste seklet. Globalt steg lufttemperaturen nära marken cirka 0,7°C. Stegringen var dock inte kontinuerlig. Från cirka 1940 till 1975 föll temperaturen cirka 0,2°C. Från detta kan man inte urskilja någon pålitlig trend. Kyotoprotokollet, då? Är inte det en billig och bra försäkring mot en skenande eventuell växthuseffekt? Knappast. Dess klimateffekt är försumbar. Enligt en känd klimatolog, Tom Wigley, visar nuvarande klimatmodeller att dess projicerade bromsning av uppvärmningen till år 2050 inte ens når 0,1°C. Protokollets kostnader blir enorma. Trovärdiga beräkningar visar att de från introduktionen 16 februari 2005 till nu nått 150?000?000?000 US $. Och fortsätter att stiga. Det är inte så underligt att USA har dragit sig ur Kyotoprotokollet. Nu bygger megaländer som Indien och Kina snabbt upp sina industrier och ökar sitt välstånd. Andra u-länder följer efter. Allt detta fordrar energi och bränsle, kol, kol, kol och åter kol. Med ständigt växande utsläpp av koldioxid. Vi, som själva har utvecklat och bygger vårt välstånd på en enorm energiförbrukning med åtföljande utsläpp, har varken moralisk rätt eller militär makt att försöka stoppa dem. Ett uttryck för detta är att de inte omfattas av Kyotoprotokollet. Bättre, mindre nedsmutsande och billigare tekniker behövs. När kan vi erbjuda dem sådana?

Stiger frekvensen av oväder?

Faktiskt visar ingen tillförlitlig statistik det. Januaristormen 2005, Gudrun, orsakade ju en skogsfällning utan like. Meteorologiskt sett hade vi åtminstone två jämförbara stormar under 1900-talet, julstormen 1902 och 22 september-stormen 1969. Ännu värre var nog en storm från 1800-talet, den 29 januari 1850. En blid morgon över södra Sverige avbröts plötsligt av en intensiv storm med snö och 10-15 graders kyla. Dagarna efter hade tidningarna listor över folk som överraskats, gått vilse i snön och frusit ihjäl. Sannolikt dödades ett par hundra människor. Om materiella skador, som trädfällning, sade tidningarna inget. Undantag var Barometern, som nämnde att fönsterrutor av ett nyare och skörare glas sprungit sönder. Varför inte skogsskador? Sannolikt var skogen av en annan typ än våra dagars snabbväxande, väl gallrade skogsparker. Dess-utom hade skogen då inte så stort ekonomiskt värde. El- och teleledningar fanns inte. Detta visar svårigheten att gradera och få statistik över svåra oväder. De är sällsynta, deras verkan bestäms övervägande av samhällets struktur. Hur stor del av den pågående klimatfluktuationen människan orsakat kan ingen seriös forskare avgöra. Faktiskt kan den vara helt naturlig. I vår del av världen är klimatet så kaotiskt att eventuella trender knappast kan urskiljas.

Nästan varje

ny framtidsstudie hävdar att klimatet blir värre än man tidigare befarat. Det är en rit för att få mediernas uppmärksamhet och nå fram till politikerna. Klimatet har alltid varierat och kommer att fortsätta så. Under den medeltida värmeperioden omkring åren 900 till 1300 efter Kristus drev vikingarna jordbruk på Grönland och vin odlades i England. Under den lilla istiden, ca år 1500-1800, frös då och då Stora och Lilla Bält, inte bara då Karl X Gustav tågade över dem med sin armé. Just nu får vi ständigt veta att det gångna decenniet är det varmaste på åtminstone 1?000 år. Underlaget för påståendet är minst sagt skakigt, vi har direkta någotsånär globala temperaturmätningar bara för de senaste 150 åren. Resten är tolkningar av indikatorer, såsom trädringar, borrprov från myrar och inlands-isar osv, som är nog så osäkra.

Denna vinter

påminner om de legendariska krigsvintrarna 1940-42. Då kulminerade en global "värmebölja", liknande vår nuvarande. Trots det var då, som nu, Centraleuropa och europeiska Ryssland extremt kalla. I årets kyla har många människor där frusit ihjäl. I Nordamerika drabbades New York den gångna helgen (11-12 februari) av den värsta snöstormen på 150 år. Framtidens oväder kommer inte bara att vara heta och ha skyfall. Det blir också köld och torka. Vårt samhälle blir alltmer komplext och skadekänsligt. Därför måste hänsyn till naturen och dess extremer tas vid planering. För klimatet skall scenarierna tas för vad de är, anvisning om möjliga tendenser. Ingen gynnas av klimatnoja och ensidig planering efter sådana gissningar. TAGE ANDERSSON Tage Andersson är docent i meteorologi vid Uppsala universitet. Hans forskning är inriktad på radarmeteorologi och klimatologi. Han älskar milda somrar, de lämpar sig för hans hobby - växthuset.