Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tre ödesfrågor som avgör Liberalernas överlevnad

Nyamko Sabuni har meddelat att hon kandiderar till partiledarposten i Liberalerna. Foto: NAINA HELÉN JÅMA/TT
Flera L-företrädare vill i stället se Erik Ullenhag på posten. Foto: PELLE T NILSSON/STELLA PICTURES
Svend Dahl är fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala nyhetsbyrån. Foto: Tobias Björkgren

Liberalerna står inför ett partiledarval som i praktiken handlar om partiets överlevnad. 

Oavsett vem som väljs finns tre centrala, problemområden som den nya partiledaren behöver hitta lösningar på, skriver Svend Dahl, statsvetare och chef för Liberala nyhetsbyrån.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | LIBERALERNA. Liberalernas länsförbund har nu levererat sina önskelistor till valberedningen, och Nyamko Sabuni har som första kandidat klivit fram och meddelat att hon är intresserad av att bli ny partiledare. De kommande veckorna lär det även bli klart vilka andra kandidater landsmötet i juni har att välja mellan.

Med opinionssiffror som sedan början av året ligger stabilt under riksdagsspärren står Liberalerna inför ett partiledarval som i praktiken handlar om partiets överlevnad. 

Det gör den process som nu följer, med kandidatutfrågningar runtom i landet, särskilt viktig. Oavsett vem som väljs finns tre, för Liberalernas framtid, centrala problemområden som den nya partiledaren behöver hitta lösningar på. Kandidaternas förmåga att erbjuda svar på dessa frågor bör därför vara en avgörande faktor när landsmötesombuden tar ställning. 

Väljarna lutar åt höger

För det första är Liberalerna ett parti vars väljare till betydande del lutar åt höger och i vallokalen väljer mellan liberala och moderata valsedlar. Beslutet att stödja Stefan Löfven som statsminister har minskat Liberalernas attraktionskraft i denna väljargrupp som hittills varit avgörande för partiet. I partiets valanalys från i vintras finns en medvetenhet om detta. Samtidigt försöker valutvärderingsgruppen att tona ner väljarbanden mellan Liberalerna och Moderaterna. 

I valet 2002 gjorde L succé med kravet på språktest för medborgarskap. Men man misslyckades med att använda dessa framgångar för att bygga en bredare berättelse som partiet kunde enas kring.

Istället understryks möjligheten att vinna väljare från Centerpartiet. Det handlar inte minst om yngre kvinnor i storstäderna som på senare år lockats till Centerpartiet och som tidigare sympatiserat med Miljöpartiet. Att på så sätt byta ut sin väljarkår är givetvis fullt möjligt - Centerpartiet är ett exempel på ett parti som lyckats - men det kräver en uthållighet kring strategiska vägval som hittills inte varit utmärkande för Liberalerna.

Det interna krypskyttet

För det andra krävs en förmåga att skapa långsiktig intern uppslutning kring de vägval man gör. Liberalerna är ett parti som sätter en ära i att ha högt i tak i den interna politiska debatten, men gång på gång har detta förvandlats till bittra falangstrider och internt krypskytte. I valet 2002 gjorde L succé med kravet på språktest för medborgarskap. Men man misslyckades med att använda dessa framgångar för att bygga en bredare berättelse som partiet kunde enas kring. I stället övergavs profilen från 2002 successivt efter valet 2006. 

Samma mönster upprepades inför valet 2018. Hösten 2016 antogs ett ambitiöst integrationspolitiskt program, som hade förutsättningar att återigen göra Liberalerna relevant i en av de viktigaste framtidsfrågorna. Den samstämmiga bilden, som även bekräftas av valutvärderingen, är dock att många partiaktiva upplevde frågorna som för kontroversiella att prata om. I stället gladde de sig över att i valrörelsen få prata om det svenska EU-medlemskapet. Det är en fråga som enar internt, men som saknar relevans för flertalet väljare.

Konkurrensen med C

För det tredje krävs ett svar på frågan om hur Liberalerna ska differentiera sig från Centerpartiet och Moderaterna. Regeringsbildningen och januariavtalet med de rödgröna har inneburit att skillnaderna mellan Liberalerna och Centerpartiet suddats ut. Detta förstärks av att allt fler liberalpartister numera talar om gemenskapen med Centerpartiet i termer av ett nytt ”liberalt block”. Det är troligt att det finns utrymme för flera liberala partier i svensk politik. Men det är tveksamt om det finns utrymme för två partier som konkurrerar om samma väljare med likartade parlamentariska strategier och snarlika budskap. Samtidigt finns det en stark liberal tradition inom Moderaterna som också överlappar med Liberalernas profil. Den märks i den ekonomiska politiken, men också i den nuvarande M-ledaren Ulf Kristerssons engagemang för stärkt social rörlighet. 

För de flesta liberalpartister är det otänkbart att det parti som spelade en avgörande roll för demokratiseringen av Sverige skulle kunna förlora sin representation i riksdagen. Ändå är det precis den risken Liberalerna nu behöver förhålla sig till.

 

Av Svend Dahl

Fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala nyhetsbyrån