Tomma ord från H&M om bättre arbetarlöner

Det är dags för H&M att göra om fina formuleringar till faktiska pengar i arbetarnas plånböcker.
Foto: Malin Lööf

Klädjätten H&M kan bara visa marginella höjningar av svältlönerna i sin produktion, trots löften till konsumenterna, skriver Anneli Nordling från Fair Trade Center.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Som världens näst största inköpare av kläder påverkar H&M hundratusentals textilarbetares liv. I företagets hållbarhetsrapport för 2014 som publiceras i dag står det klart att lönerna för de som jobbar hos H&M:s leverantörer i flera av de största produktionsländerna fortfarande bara är marginellt högre än de lagstadgade minimilönerna – som ligger på väldigt låga nivåer.

I Bangladesh innebär snittlönerna för H&M:s sömmerskor på motsvarande cirka 686 kronor i månaden att arbetarna lever i fattigdom. Lönen räcker inte till att täcka grundläggande behov och både barn och vuxna lider av undernäring.

 Enligt den bangladeshiska tankesmedjan Centre for Policy Dialogue skulle arbetarna behöva nästan 2,5 gånger så hög lön för att kunna se till att de själva och deras familjer får en näringsriktig kost. I Kambodja är situationen också mycket allvarlig, snittlönen för de anställda hos H&M:s leverantörer är cirka 1190 kronor i månaden, och ligger därmed långt under de 1520 kronor som de lokala facken krävt.

"H&M:s rapport visar inte verkligheten i Kambodja och Bangladesh och för alla de arbetare som kämpar varje dag för att ha råd med mat åt sina familjer låter deras PR-tricks som tomt prat", var reaktionen från Ath Thorn, ordförande i ett av Kambodjas största fria fackförbund, C.CAWDU, på H&M:s rapport.

De låga textilarbetarlönerna är en av den globala klädindustrins stora framtidsfrågor. Medan klädjättarnas vinster ökar, har arbetarna själva börjat protestera genom demonstrationer och i vissa fall även våld, fött ur en desperation kring den låga levnadsstandarden och de extremt långa arbetsdagarna.  

Varför kan inte globala modeföretag som H&M, vars omsättning är högre än hela Kambodjas BNP, se till att lönerna hos fabrikerna de köper ifrån blir mer rimliga och anpassade till verkligheten?

Rätten att kunna leva ett drägligt liv på sin lön listas bland FN:s grundläggande mänskliga rättigheter. Där slås det fast att lönen ska täcka familjens basala behov såsom mat, rent vatten, boende, kläder, utbildning för barn och sjukvård. Men trots att detta alltså är ett krav som alla företag ska följa, oavsett vad de själva lovar, så bryter nästan samtliga stora klädmärken mot det i dag.

I november 2013 gick H&M ut och presenterade sin plan för att uppnå levnadslön, i vilken man lovade att 850 000 arbetare ska ha möjlighet till rättvisa löner senast 2018. H&M arbetar med ett antal olika initiativ som ska höja lönerna.

Anneli Nordling

Bland annat har bolaget startat pilotprojekt på två fabriker i Bangladesh och en i Kambodja för att testa metoder som ska öka arbetarnas inkomster. Bland annat säger man sig jobba för att arbetarna ska kunna organisera sig i fackföreningar, som i sin tur ska kunna förhandla kollektivt om lönenivån - något som är omöjligt i många textilfabriker i dag. På fabriken i Kambodja har övertiden minskats, rapporterar H&M, men några siffror om hur lönerna utvecklats vill man inte offentliggöra. Från de två fabrikerna i Bangladesh finns överhuvudtaget inga resultat publicerade kring vad arbetet lett till. Bristen på framsteg och öppenhet är ett faktum.

För textilarbetarna är H&M:s mål om rättvisa löner till 2018 en möjlighet att ta sig ur fattigdom och skapa ett värdigt liv. Genom att i högre grad involvera lokala fackföreningar, satsa på att hitta lösningar för hur levnadslöner kan uppnås hos leverantörer som anlitas av många olika klädföretag, samt mäta och kommunicera vilka lönehöjningar arbetet leder till, kan det målet bli verklighet. Men då måste H&M omgående utöka sitt lönehöjande arbete till större del av sin produktion och visa att satsningarna kan ge resultat. Det är dags för H&M att göra om fina formuleringar till faktiska pengar i arbetarnas plånböcker.


Anneli Nordling, ordförande i Fair Trade Center