Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tioåringens ord: Jag kommer också bli skjuten

Det blir snabbt tydligt att eleverna vet mycket mer om dödsskjutningen på Möllevångstorget än vad jag gör, skriver Torsten Gunnehill.Foto: FRITZ SCHIBLI
Torsten Gunnehill är lärarassistent i Malmö.

Han är bara tio – men det sägs att han redan agerar springpojke. Gängen rekryterar de unga med drömmar om att köra Lamborghini, drömmar om dyra märkeskläder från topp till tå.

Med nedskärningarna i skolan blir jag ännu en i raden av vuxna som lämnar barnen åt sitt öde, skriver Torsten Gunnehill, lärarassistent i Malmö.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. En femtonåring skjuts ihjäl på Möllevångstorget i Malmö. Två dagar senare återvänder eleverna till sin skola, belägen bara några kvarter därifrån. Jag försöker initiera en diskussion om vansinnesdådet. Det blir snabbt tydligt att eleverna vet mycket mer om händelsen än vad jag gör. Vi börjar prata vapensmuggling. ”Och de här vapnen används till att skjuta ihjäl människor”, säger jag. ”Det kommer hända mig också”, utbrister en elev. ”Vad menar du?”, undrar jag. ”Jag kommer också bli ihjälskjuten en dag”, svarar han. Jag kan inte förmå mig att säga något tillbaka.

Jag letar efter honom på stan

Den här killen ska snart fylla elva år. I normala fall skulle jag troligen utgå ifrån att hans kommentar var en nervös reaktion, men jag har hört rykten om att han, trots sin ringa ålder, efter mörkrets inbrott agerar springpojke mellan gatornas hörn. Denna elev tenderar också att oannonserat lämna skolans område under undervisningstid och jag har ett flertal gånger fått släppa allt mitt planerade arbete för att ge mig ut på stan för att lokalisera honom och hans vänner.

Vad kan man egentligen säga när bara två föräldrar dyker upp på ett möte som femtio vårdnadshavare har kallats till?

Vad är föräldrarnas roll? I vissa fall handlar det säkert om vårdnadshavare som inte predikar sunda ideal vid middagsbordet. För några veckor sedan fick jag och mina kollegor avstyra en potentiell familjefejd innanför skolans väggar. Men jag skulle säga att det i desto fler fall verkar handla om frånvarande föräldrar. Vad kan man egentligen säga när bara två föräldrar dyker upp på ett möte som femtio vårdnadshavare har kallats till? Fem stycken lärare deltog. Vad sägs om den statistiken?

Drömmen om pengar

Vad gör gängen för att så framgångsrikt rekrytera våra unga? Jag gissar att de hittar sätt att vädja till barnens drömmar. Drömmar om att köra Lamborghini, drömmar om att från topp till tå gå klädd i de dyraste märkeskläderna, drömmar om en tjusig villa med strandutsikt nere på Falsterbonäset. 

Jag känner igen det här från många elevsamtal på skolgården. Framtidsutsikterna handlar ofta om att bli rik, men man funderar inte över vägen till rikedom. Inte heller verkar någon vuxen ha lyft det faktum att den säkraste vägen till ekonomisk (för att inte tala om emotionell) rikedom är att först identifiera ett genuint intresse, det vill säga något man skulle kunna tänka sig att arbeta med i resten av sina liv. Lamborghinin representerar egentligen bara den status som barnen vet att de aldrig kommer uppnå. De lever med samma innersta önskan som alla vi andra: en önskan om att på allvar respekteras.

Barnen har så låg självkänsla att de hånar sina akademiska insatser men ifrågasätter inte sitt beteende när de kallar varandras mammor för horor.

Vet regeringen hur verkligheten ser ut?

Endast en av punkterna i regeringens åtgärdsprogram för hantering av gängkriminalitet handlar om en direkt satsning på landets skolor. I verkligheten tar kommunerna uppenbarligen varje chans man får att skära ner på skolornas budget, vilket gör att fler och fler hängivna pedagoger blir uppsagda (och de som återstår bränner som konsekvens oundvikligen ut sig). Av allt detta kan jag bara dra två möjliga slutsatser: 

1) Beslutsfattarna har ingen aning om hur verkligheten ser ut, eller 

2) Beslutsfattarna är medvetna om situationen men bryr sig inte. 

Jag vet inte vilket alternativ som är värst.

Samhällets reträtt

Barnen har så låg självkänsla att de hånar sina akademiska insatser men ifrågasätter inte sitt beteende när de slår på varandra i skolkorridoren eller kallar varandras mammor för horor. 

Självkänslan kommer inte förbättras av att vi vuxna, en efter en, lämnar dem i sticket. Detta är just vad jag är rädd för: att barnen ska tro att jag överger dem. Att jag blir ännu en i raden av otaliga vuxna som lämnat dem åt sitt öde. Men det är inte jag som har valt att säga upp mig lagom till det nya året. Det är ett val som ledningen har tvingats fatta på grund av bristande ekonomiska resurser. Det är, när allt kommer omkring, en politisk fråga och i slutändan ytterligare ett symptom på ett samhälle i vilket empatin successivt avtar och ingen längre tar ansvar. 

Ett barn tappar lätt sin moraliska kompass om samhället inte agerar. Missbruk och mord har blivit en del av tioåringarnas vardag. Och det är vårt fel. Vi är alla ansvariga.

 

Av Torsten Gunnehill 

Lärarassistent i Malmö

Jaffar, 15, begravdes efter mordet i Malmö – 200 personer deltog