Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Till er som gått till angrepp mot mitt barn

Johanna Lüddeckens.
Benjamin och tvättlappen.

Vad är det som triggar i gång ganska vanliga, vuxna människor att smutskasta och gå till personangrepp mot en 19-åring som reagerar på ett nedvärderande budskap? skriver mamman Johanna Lüddeckens.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Att sitta som mamma och läsa några av de (just nu) 2 421 kommentarer på Expressens Facebooksida, där en artikel finns om min son som reagerat på en sexistisk tvättrådslapp, både förbryllar och slår mig med häpnad.  

Vad är det som triggar i gång ganska vanliga vuxna människor att smutskasta och gå till personangrepp mot en 19-åring som reagerar på ett nedvärderande budskap?

Vad är det som gör att medelålders män bemödar sig att ta reda på Benjamins mobilnummer och leta sig fram till hans personliga sida på Facebook, för att skicka hatiska meddelanden och hot?

Det stora problemet är att ojämlikheten är lika stor i Sverige som den alltid varit. Kvinnor har fortfarande lägre lön, är de som fortfarande tar störst ansvar i hemmet och de som tar ut flest VAB- och föräldraledighetsdagar.

Jag har själv suttit på ett antal medarbetarsamtal eller jobbintervjuer där jag fått höra allt från att jag har tillräckligt breda höfter för att kunna föda många barn, till att få klart för mig att jag är kvinna och inte kan förvänta mig mer i lön. Hade en man fått samma kommentarer i ett sådant samtal? Nej, aldrig.

Jag har suttit i tillräckligt många kollegiala sammanhang där mina manliga kolleger gjort sig lustiga över kvinnor, skämt som blivit grövre och grövre eftersom mina manliga kolleger trott att jag skrattat med dem, fastän det var åt dem, i ren förvåning över deras dumhet.


Det stora problemet är väl ändå att majoriteten av de som accepterar kvinnoförnedrande skämt, gör det genom att skratta åt dem. När någon skriker "visa pattarna" till en kvinnlig, amerikansk ståuppare blir det stora förstasidesnyheter och samma sak när en ung, helt vanlig svensk kille reagerar på en tvättlapp, då blir det ramaskri och han blir till ett offentligt åtlöje i sociala medier.

Vad är då skillnaden på Amy Schumer, som inför en ropande publik visade ut en man som häcklande henne, och min son som reagerade på en tvättlapp? Reaktionen på en man som skriker ”visa pattarna” och reaktionen över en sexistisk tvättlapp handlar om samma sak: förnedring, varken av kvinnor eller män, är inte okej i någon som helst form i offentliga forum.

Min son, som är en helt vanlig kille med ett stort hjärta, med erfarenhet av andra kulturer, människors olikheter och av småsyskon med funktionshinder, är en person som alltid försöker se världen ur ett positiv perspektiv.

Han lade upp en bild i sitt facebooksflöde som han skrattade förvånat åt och tyckte illa om, ungefär som när jag snopet skrattade åt mina manliga kolleger som drog sexistiska skämt, ett skratt som fastnar i halsen eftersom man i sin naivitet i stunden inte förstår att det som händer är riktigt sant.

Någon kompis till Benjamin delade bilden och Expressen hittade och skrev om den. Benjamin är inte någon som har ett behov av ”5 minutes of fame”, han är varken lättkränkt eller ledsen, han tar just nu folks kommentarer och personangrepp med ro.


Däremot reagerar jag givetvis som mamma, men mest på att vuxna män och kvinnor tror att de har rätt att gå till fula personangrepp på en ung människa som står upp för något som ojämlikhet.

Jag reagerar på deras oförmåga till att läsa mellan raderna, inte se det verkliga budskapet av vad som väckte hans ogillande. Jag förundras över vad artikeln har väckt hos folk, en diskussion och fenomenet att man bakom sina skärmar hetsar och går till ett nästan kollektivt angrepp.

Jag tror och hoppas dock att diskussionen artikeln gav på något sätt ska bidra till att fortsätta och vidga samhällsdebatten om jämlikhet i ett Sverige, som sägs vara ett av världens mest jämlika samhällen. Alla ni som i majoriteten av nästan 2 500 kommentarer går till personangrepp på mitt barn, ni visar ju egentligen bara en sak: er stilla och kanske omedvetna acceptans av en förnedrande och föråldrad kvinnosyn. Kampen om jämlikhet här i landet har en lång väg kvar att gå.

Jag är en stolt mamma till 7 barn och stolt lärare till ungdomar och unga vuxna.

Den unga generationen, 90-talisterna, anklagas ofta för bland annat att vara lättkränkta och lata. Men när jag ser mina barn, mina elever och unga människor i dag, då ser jag en stor empati och en vilja att göra rätt, ett brinnande samhällsengagemang för människors lika värde. 

När jag ser och hör dem, unga människor som Benjamin och andra som står upp för det som är rätt och som visar på samhällsstrukturer som måste förändras, då tror jag att kanske framtidens samhälle ändå kan bli till en bättre plats.


Johanna Lüddeckens 

7-barnsmamma och lärare