Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tiggarnas skräck
är också vår egen

Gabriella Ahlström skriver om sin resa i Stockholms tunnelbana. Bilden är tagen vid ett tidigare tillfälle. Foto: Lisa Mattisson

När det verkligen gäller är allt vi har varandra, skriver Gabriella Ahlström.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Så slår du larm på tunnelbanan

Ser du hot, våld eller trakasserier i SL-trafiken kan du ringa SL:s trygghetscentral som är bemannad dygnet runt: 020-1202525.

Vid allvarliga lägen ring 112. Källa: SL

På tisdagen runt lunch kliver jag på tunnelbanan i Svedmyra, söder om Stockholm. Samtidigt med mig stiger en äldre man ombord. Alldeles nyss har han varit framme hos mig och bett om pengar. Han har en kopp i handen där han har placerat ett fotografi. Jag har själv inga kontanter och jag ser heller ingen annan på perrongen som ger honom något. Väl på tåget börjar han gå runt i vagnen och jag ställer mig i mittgången med mitt bagage.

Plötsligt ser jag hur en man i 25-årsåldern går fram till den tiggande mannen. Du har ingen rätt att vara här, fattar du? Mannen ser förvirrad ut. Det är uppenbart att han inte förstår vad den yngre säger och han för handen mot munnen för att signalera att pengarna han ber om är till mat. Kom inte till mig och gnäll. Jag är inte din socialkärring, skriker den yngre.

Den tiggande mannen vänder sig då till en medpassagerare som står strax intill. En medelålders man i kostym som ser vanligt hygglig ut. Det är tydligt att han försöker få en förklaring till det som pågår och återigen pekar han på munnen för att visa att han är hungrig. Men den kostymklädde verkar helt oberörd. Kom inte till mig, säger han bara. Jag kan inte hjälpa dig. Ett svar som spär på den yngre killens aggressivitet. Precis, skriker han. Vi skiter i sådana som dig. Ingen vill ha dig här.

Jag går fram till killen och säger att det inte är upp till honom att bestämma vem som får befinna sig på tunnelbanan eller inte. Att det inte är förbjudet att tigga och att han beter sig allmänt vidrigt. Samtidigt försöker jag signalera till den tiggande mannen att han kan gå tillbaka in i vagnen men han ser bara fortsatt rädd och förvirrad ut.

Den unge mannen vänder sig mot mig, kisar och ler och kallar mig vänsterfittaoch vänsterextremist.

Ordet kommer utan någon som helst tvekan. Lika självklart som han använder ord som kackerlacka och slödder om den tiggande mannen. Slödder som kommer hit och ynglar av sig.

Han säger att han är yrkesofficer och att det är hans uppgift att städa upp bland folk som inte hör hemma i det här landet. Sannolikt en hemmasnickrad gradbeteckning. Han har rakad skalle, eller möjligen en kort snagg, bomberliknande jacka och ser vältränad ut. Samtidigt finns det inget särskilt extremt med hans utseende, förmodligen ingen jag skulle lägga märke till om han inte agerat som han gör.

En yngre kille reser sig och säger att det han gör strider mot svensk lag. Han är lugn och välartikulerad men möts av samma överlägsna flin som jag. Slödder... vänsterextremist.

När vi kommit fram till Slussen försvinner tiggaren ut.

Hela situationen känns som ett nederlag och ilskan stiger i mig samtidigt med en tilltagande rädsla.

En rädsla som jag inte står ut med att den unga killen ska se utan i stället ställer jag mig mitt emot honom.

Han har stoppat in ett par hörlurar i öronen och lyssnar på hög musik. Jag hoppas att det åtminstone gör honom en aning frustrerad att jag inte lämnar vagnen som många andra. En tjej har kommit fram och sagt att hon skulle ringa polisen men att det är något med hennes telefon. Sedan försvinner hon iväg.

Vad gör alla andra? Jag vet att det är fullt i vagnarna, inte som under rusningstimmarna, men definitivt gott om folk. Många måste ha sett och hört. Något annat är omöjligt. Hade vi varit fler som reagerat hade vi kanske kunnat tvinga den hotfulle killen att lämna vagnen istället för som det nu blev, den tiggande mannen.

När vi rullar in på T-Centralen är jag trots ilskan och adrenalinpåslaget så rädd att jag skakar.

Det du gör är kriminellt, är det enda jag lyckas få ur mig. Återigen det sarkastiska leendet. Sedan kommer han lite närmre och drar långsamt av sig de svarta handskarna han burit hela tiden Det är sådana som du som förstör det här landet. Men då är jag redan på väg ut.

Det är sant att hot och våld vinner kortsiktigt.

Gabriella Ahlström Foto: Foto: Elisabeth Ohlson Wallin Det är också sant att den skräck jag kände under de minuter som resan varade är samma skräck som många människor känner varje dag. Som på grund av hudfärg, etnicitet, sexuell läggning eller livssituation ständigt riskerar bli föremål för hat, hot, våld och kränkningar.

Och vad gäller den särskilt utsatta grupp som tiggarna utgör; jag vet att många har funderat ut strategier och förhållningssätt vad gäller det egna bemötandet.

Ge eller inte ge, möta blicken eller vika undan.

Betydligt bättre vore om vi började fundera över strategier för hur vi ska bete oss när vi ser en medmänniska utsättas för hot och kränkningar.

 

För en sak är säker. När det verkligen gäller är det allt vi har. Varandra.

 

GABRIELLA AHLSTRÖM,

journalist och författare.

Hennes inlägg på Facebook om händelsen har delats över 2 000 gånger.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!