Finns det behov av dödshjälp i vårt land? Behöver vi verkligen diskutera den frågan? Vi är vana vid att samhället tar hand om allting åt oss. När man är mitt uppe i livet och allt bara rullar på, så kan de flesta inte föreställa sig att livet en dag tar slut. Man undviker att tänka på något så negativt. Ändå kommer den till dig och till oss alla en dag - din sista tid här på jorden.
Men då gäller inte självbestämmandet längre. Man har varit van vid att bestämma allt av betydelse för sig själv hela livet, men man får inte besluta över sin egen död.
En kvinna i Sverige har i dag absolut rätt till abort, det vill säga hon råder över sitt och ett fosters liv. Men några år senare, när hon kanske har fått en obotlig sjukdom som givit år av lidande och läkarna inte kan göra mer, då får hon inte längre bestämma över sin egen död. Om vi behöver vård i livets slutskede, och det behöver de allra flesta, så överlämnar vi samtidigt till vården att bestämma över vår kropp.
Det är för sent då att be om till exempel dödshjälp. Den måste förhandlas fram långt tidigare, genom lagändringar som tillåter sådant, om och när det kommer att behövas. Plågade och sjuka människor som behöver dödshjälp i dag, får den inte. Man kan anta att cirka 2000-4000 personer dör i obeskrivliga smärtor varje år i vårt land, de har här och nu starka behov av någon form av dödshjälp. Detta antal får vi om vi jämför oss med länder som redan nu har lagenlig dödshjälp i Europa, Holland, Schweiz, med flera.
Det är inte sant att den palliativa vården räcker till för alla, den speciella vård vi har att tillgå när allt hopp är ute. Den når inte var och en och den är inte fullständig ens när vi har tillgång till den. Den är bra, ja, men den är otillräcklig i de svåraste fallen.
Det är heller inte sant att man kommer att se missbruk när man väl gör dödshjälp laglig. Detta har inte hänt under alla år i länder som redan infört laglig dödshjälp. De går alla in för kontroll i efterhand av varje fall, och resultaten publiceras öppet för alla att ta del av. Här råder inte sjukvårdssekretess, som den däremot gör när det gäller vad som händer våra döende i vården i dag.
Det är dock sant att när dödshjälp är lagligt i ett land så tar detta faktum bort en stor del av oro och ångest inför livsslutets okända sida. Man känner sig lugnare, man känner att man inte helt förlorar kontrollen.
Det är vidare sant att läkarna i dag verkar ovilliga att ta tag i frågan om dödshjälp. Ja, de var emot fria aborter också på den tiden när den frågan diskuterades. Nu, när lagen ger kvinnan rätt till abort så ställer läkarna mangrant upp på det. Och i de länder som redan infört dödshjälp för de obotligt sjuka och lidande så tillhör läkarna de som är positivt inställda.
I land efter land i vår omvärld diskuterar man nu hur och när man ska kunna ge något slag av hjälp för lidande människor att efter eget beslut få hjälp att dö. Vi måste få den rätten också i Sverige. I flera undersökningar har man sett att cirka 80 % av vårt folk vill att denna möjlighet skall finnas - som en sista utväg för den som vill välja själv. Tiden är mogen för det nu.
Berit Hasselmark
Sjuksköterska och barnmorska
Styrelseledamot i riksföreningen Rätten Till en Värdig Död, www.rtvd.nu
Gunnar Hagberg
MD, före detta överläkare
Styrelseledamot i riksföreningen Rätten Till en Värdig Död, www.rtvd.nu