DEBATT. Frågan om ett svenskt Natomedlemskap har dykt upp igen i anslutning till Ukrainakriget. I SvD pläderade den 24/2 en rad debattörer, huvudsakligen f d ambassadörer, för en svensk ansökan nu, ”helst hand i hand med Finland”.
Det är lätt att instämma med debattörerna, och med många andra, när de hävdar att vi nått en säkerhetspolitisk brytpunkt. Det gäller oavsett utgången av det krig som nu pågår. Europa, och världen, kommer inte att vara desamma efteråt, lika lite som de var det efter Berlinmurens fall 1989 och terrorattacken mot USA den 11 september 2001. Putins invasion av grannlandet Ukraina är ett formativt historiskt ögonblick som påverkar oss alla. 1990-talets säkerhetsordning är död. En ny är på väg att ta form.
Närmandet till Nato är rätt
En effekt av krisen är att Sverige de facto, oavsett vad statsministern, utrikesministern och försvarsministern säger, tagit ett steg närmare Nato. Och det är rätt. Sverige och Nato har redan ett mycket tätt militärt samarbete. Vi deltar nu, liksom Finland, som om vi vore medlem, i alliansens planering för att möta hotet från Putins Ryssland.
Vi skulle kunna ligga som ett nordligt Schweiz, tryggt omgivet av Natoländer och med noll inflytande på de säkerhetspolitiska skeendena på vår kontinent. Men det vore ovärdigt.
Nato är en pragmatisk organisation, den är till stor del en praxis, vad man gör tillsammans. Jämförelsen kan göras med Frankrike, som 1995 deltog på samma villkor som övriga medlemsländer i Natos planering för IFOR, den första krishanteringsstyrkan i Bosnien, trots att landet formellt stått utanför alliansens militära samarbete i nära trettio år.
Det viktigaste skälet är Finland
Men är det då inte dags för Sverige att söka formellt medlemskap? Nej. Det viktigaste skälet är att Finland inte fattat det beslutet. ”Gärna hand i hand” räcker inte, en svensk ansökan utan att Finland gått först, eller söker samtidigt med Sverige, vore oansvarig. Den skulle försätta vårt grannland i en mycket farlig situation, öka det ryska trycket, vilket vore negativt också för vår säkerhet. Teoretiskt skulle Sverige kunna avstå från Natomedlemskap även om Finland väljer det. Vi skulle kunna ligga som ett nordligt Schweiz, tryggt omgivet av Natoländer och med noll inflytande på de säkerhetspolitiska skeendena på vår kontinent. Men det vore ovärdigt. Jag kan inte tänka mig att vi väljer den vägen.
Sverige och Finland uppfyller med råge kraven i Natofördragets artikel 10, som stadgar att alliansen är öppen för nya medlemmar som delar dess värderingar och bidrar till dess säkerhet. Men i nuläget, med ett attackerat Ukraina som bultar hårt på alliansens dörr, är det inte säkert att tidpunkten för en ansökan skulle uppfattas som rätt. Risken finns att den förstärker intrycket att det är skillnad på folk och folk och att intressesfärtänkandet inte är dött i Europa.
Ett tungt argument har fallit
Symbolik är viktigt i det säkerhetspolitiska signalspelet. Tiden är inte mogen för en Natomedlemskapsansökan. Men regeringen bör klargöra att Sverige, liksom Finland, ser Natooptionen som en realistisk möjlighet. Försvarsberedningen bör få i uppdrag att lägga grunden för en svensk säkerhetspolitik anpassad till det nya läget. Putins missiler har skjutit ner ett tidigare tungt argument mot svenskt Natomedlemskap: risken för ökad spänning i vårt närområde.
Putin sitter inte i evighet. Ryssland har i århundraden pendlat mellan distans till och närmande till Väst. Men, som Keynes sa: i det långa loppet är vi alla döda. Just nu är det primära att så snabbt och effektivt som möjligt ge Ukraina den hjälp landet begär, inklusive vapen.
Av Ulla Gudmundson
Diplomat och skribent, tidigare bl a biträdande chef för Sveriges Natodelegation, författare till boken ”Nato i närbild” (2000)
