Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tid är liv – varför går det så trögt med vaccinet?

Samma dag som Sverige ger sin första injektion till Gun-Britt Johnsson i Mjölby har man i Israel redan hunnit vaccinera 300 000 personer under den vecka man hållit på, skriver Leif Pagrotsky.
Foto: STEFAN JERREVÅNG/TT
Leif Pagrotsky.
Foto: KARIN TÖRNBLOM/IBL

Inom kort räknar Israel med att kunna vaccinera 150 000 personer per dag, varje dag i veckan. Samtidigt gläds Sverige åt att ge 320 000 injektioner – per månad. 

Denna enorma skillnad är oacceptabel. Tid är liv, skriver tidigare S-ministern Leif Pagrotsky.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Det jublas över att det nu går så fort med vaccinet mot covid-19. I helgen vaccinerades de första personerna i Sverige inför medias hyllningsreportage. Snart kommer nya leveranser av 80 000 doser per vecka till Sverige, och från mars ökar leveranserna till 160 000 doser per vecka. Vaccinsamordnaren Richard Bergström är mycket glad när han presenterar dessa siffror. 

Vi är alla glada att vaccinet gått så snabbt att utveckla och att vi nu kan se fram emot att coronaviruset kan börja pressas tillbaka, men jag tycker inte att det finns så stor anledning att slå sig för bröstet. Vi borde ha kunnat bättre.

Vi har förlorat dyrbar tid i starten. Med en sjukdom som kräver nya offer varje dag är tid dyrbar. 

Att lämna EU räddar liv

Flera länder med lika stränga säkerhetskrav som oss, bland dem Storbritannien, Kanada, USA och Israel, har kommit ur startgroparna snabbare och de kunde komma i gång med vaccineringen före oss i EU. Storbritannien började redan den 8 december, nästan tre veckor före oss. De var väl förberedda och gick igenom sin granskning mycket snabbt, och sedan kunde de genast börja vaccinera sina medborgare. För mig är detta den första riktigt tydliga vinsten för Storbritannien av att ha lämnat EU, en vinst som räddar liv. 

Fler och tidigare vaccineringar innebär att fler smittkedjor bryts, och att de bryts tidigare. Det innebär färre som insjuknar och färre som behöver sjukhusvård och färre som behöver avlida.

En jämförelse mellan Sverige och Israel är talande. Våra länder har ungefär lika stor befolkning, Sverige något större. Samma dag som Sverige ger sin första injektion till Gun-Britt Johnsson i Mjölby har man i Israel redan hunnit vaccinera 300 000 personer under den vecka man hållit på. I slutet av denna vecka, på nyårsdagen, och framåt räknar man med att kunna vaccinera 150 000 personer per dag, varje dag i veckan. Sverige gläds åt att ge 320 000 injektioner per månad. Jag tycker denna enorma skillnad är oacceptabel.

Måste vår ambition vara så låg?

Fler och tidigare vaccineringar innebär att fler smittkedjor bryts, och att de bryts tidigare. Det innebär färre som insjuknar och färre som behöver sjukhusvård och färre som behöver avlida. Tid är liv. 

Behöver det vara så här?  Måste vår ambitionsnivå vara så mycket lägre än den i Storbritannien eller Israel? 

Vi har valt att samordna läkemedelsprovningen och inköpen av coronavaccin gemensamt i EU. Skälet är, som alltid i EU, att det som tjänar på att skötas gemensamt ska lyftas upp till den gemensamma nivån, annat skall skötas närmare människorna i varje land. Det tycker jag är en bra princip som särskilt gynnar mindre länder som Sverige. Jag har själv ofta som minister och representant för Sverige aktivt drivit på för att skapa gemensamma EU-lösningar på flera andra viktiga områden som klimatpolitik, forskning, näringspolitik, högskoleutbildning m.m. 

Är det Bryssel eller Sverige som brister?

Men i detta fall är det tydligt att andra som mält sig ur (Storbritannien) eller står utanför (Israel, Kanada) har klarat uppgiften bättre, det tycks som om samarbetet har krånglat till det och inneburit en broms snarare än en gaspedal. 

Är det för att regelverket är för stelt för att hantera en akut sjukdomskris? Eller är det de inblandade organen i Bryssel och medlemsländerna som inte hållit måttet?

Kanske är det ytterligare ett exempel i raden där ”one size fits all” inte är bästa vägen framåt för EU.


Av Leif Pagrotsky

Tidigare bl a närings- och handelsminister (S)